En ny verklighet

Om några veckor kommer jag att börja på min nya arbetsplats. Imorgon ska jag träffa några av de som redan jobbar där. Jag ska delta på deras studiedag, jag ska lära mig hur man handleder Läslyftet, något som jag ska vara ansvarig för ute i våra paviljonger. Det ska bli intressant, inte det som jag brinner för mest, men likväl intressant. 
 
Just nu är det mycket som snurrar i huvudet. Nervositeteten börjar komma och jag börjar såklart tvivla på om jag har gjort rätt. Jag sa upp mig från min nuvarande arbetsplats innan jag ens varit där ett år. Jag lämnar en trygghet, en enhet som jag vet hur den fungerar. Kollegor jag trivs oerhört bra med. En barngrupp som jag älskar. Ändå var det något som kliade. Vad vill jag och hur ska jag ta mig dit? Finns de möjligheterna här? Är jag 100% nöjd med min nuvarande situation? Frågorna snurrade och svaren var få. 
 
När höstterminen började pratade jag och B om mitt jobb och livet i allmänhet. Det han sa till mig då var startskottet för mitt beslut. Du är alltid arg eller irriterad när du kommer hem från jobbet. Även om du har haft en bra dag, så är det alltid något som irriterar dig. Han kände helt enkelt inte igen mig. JAG kände inte igen. Jag grät ofta, var stressad, blev irrationellt arg över småsaker som gick fel, hade ingen ork till något, blev frustrerad för att jag inte orkade med något… ja, listan kan göras väldigt lång. 
 
Men även om tankarna fanns där, att lämna och säga upp sig, så slog jag aldrig slag i saken. Förrän ett par månader senare, när jag av en händelse snubblade över annons på Platsbanken. En förskola i kommunen sökte platsansvarig för en enhet. Det vill jag ju göra! Hela hösten hade jag pratat om min dröm. Att få möjlighet att vara med och designa förskolor och sedan starta upp dem. Jag sökte tjänsten och blev kallad till intervju. Jag kunde inte tro det, skulle jag, som 27-åring och nyexad förskollärare bli platsansvarig för en hel enhet?! 
 
Nja… inte riktigt. Drömmen gick lite i stöpet. När jag var på intervjun framkom det att de inte ville ha mig som platsansvarig (såklart sa dem det inte så. De lindade in det snyggare, men undermeningen var densamma förstår jag såhär i efterhand). Däremot ville de ha mig som förskollärare på en av de nya avdelningarna som skulle öppnas i februari 2018. De frågade om jag var intresserad och jag svarade att det skulle jag väl kunna vara. Jag gick hem från intervju, skämdes för att jag varit där. Skämdes att jag ljugit för mina kollegor om var jag var den morgonen. Det tog inte lång tid innan förskolechefen ringde upp och erbjöd mig tjänsten. Jag bad om mer betänketid, eftersom jag skulle på en annan intervju. 
 
Redan innan jag gick på den intervjun hade jag nog bestämt mig mentalt. Delvis att jag skulle säga upp mig från min nuvarande tjänst, men också att jag skulle tacka ja till den första tjänsten. Jag kunde verkligen se mig själv i situationen. Starta upp något nytt, med nya fräscha idéer OCH med möjlighet att klättra, kunna göra mer. Jag tackade helt enkelt ja till tjänsten och imorgon ska jag träffa några av mina nya kollegor. Jag har fortfarande inte träffat mitt arbetslag – men, jag väljer att se detta som något positivt och något som jag kommer växa av. Det gör att lite av fjärilarna i magen försvinner, men bara lite…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s