Att tvivla

Att få arbeta med något man brinner för är, tyvärr, få förunnat. Jag älskar mitt yrke, självklart finns det dåliga dagar, jobbiga dagar med jobbiga beslut att fatta. Men det betalar tillbaka sig så mycket.

Till exempel.
Jag och B kom precis tillbaka från en shoppingtur på Willys. Precis när vi står och ska hämta ut vår skanner går det förbi en liten pojke. Jag tittar till snabbt och ler (såsom jag alltid gör mot barn som söker min blick). Pojken tittar tillbaka, går förbi och snurrar runt och ler stort. Då inser jag att det var ett utav mina ”gamla” barn. Vi sprang på varandra ett par gånger under tiden vi var i affären och varje gång sökte han min blick och log stort. Just denna gången stannade jag inte och pratade (jag var osäker på om föräldern kände igen mig och… tja, det kan bli en lustig situation då…), men det gjorde mig så glad. Han kom ihåg mig och blev glad när han såg mig. Trots konflikter vi varit i, trots att han blivit väldigt frustrerad när jag inte förstått vad han menat, så blev han ändå glad att se mig. Det värmer hjärtat. Jag gör något bra, jag är duktig på det jag gör.

Det som har varit trist under våren är att jag inte har känt detta. Jag har många gånger känt mig inkompetent, otillräcklig och totalt utan kunskap. Hur 17 tröstar man fem stycken barn som allihop storgråter och inte alls vill bli tröstade? Jag har känt mig osäker inför föräldrar, osäker inför (relativt) enkla beslut och jag har tvivlat. Jag har tvivlat på huruvida det var rätt av mig att byta arbetsplats. Jag har tvivlat på om jag var redo för att starta upp nya avdelningar. Jag har tvivlat på om jag verkligen skulle vara förskollärare. Det har varit otroligt jobbigt och utan mina närmsta kollegor hade jag gett upp. Min styvpappa brukar säga att man ska trivas på sitt jobb, eftersom man är där så mycket under veckorna. Detta har ringt i mina öron och jag har inte fått ihop det. Jag har ju trivts på jobbet, med både kollegor, barn och chefer. Ändå är det något som har skavt. 

Det tog mig fram till sommaren innan jag förstod vad det var som skavde. Jag kände mig fejk. Att jag hade överdrivit min kompetens och erfarenhet. Att jag helt enkelt hade lurat min chef.  Under våren har jag suttit i cirka fem möten med min chef. Vissa av dem som en del i vårt samverkansavtal och vissa som i ett medarbetarsamtal. Under ett samtal bröt jag ihop, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag grät och grät, samtidigt som jag tänkte att hon nog redan nu ångrade sitt val av att anställa mig. När jag lämnade mötet fick jag både kramar och goda råd, något som betydde väldigt mycket för mig. Luften blev lättare att andas.

Under försommaren började jag fundera på att byta arbetsplats igen, jag var helt enkelt inte redo för det här. Det är inget fel i att inse sina misstag. Jag provade och det gick inte. Ingen skam i det. Det som fick mig att tänka om var när jag och min chef hade det Obligatoriska medarbetarsamtalet. Hon ställde frågor och jag svarade ärligt och utifrån hjärtat.  Vi satt och pratade en lång stund när hon berättar för mig att hon är glad att hon anställt mig och att jag besitter många kvalitéer som hon anser att en förskollärare ska ha.

Den eftermiddagen växte jag 20 centimeter. Helt plötsligt tvivlade jag inte längre. Jag hade blivit vald, inte på ”falska” meriter, utan faktiskt för att jag är extremt duktig på vad jag gör. Det var där och då det slog mig, jag kan ta mycket på en arbetsplats. Stress, övertid, extra projekt som ”måste göras” och så vidare. Så länge jag har en chef som håller mig om ryggen och stöttar mig. Oavsett var jag landar i min karriär är det detta jag ska sträva efter – att ha en bra chef som visar förståelse och som inte ber en rycka upp sig. En chef som lyssnar och ser mig väger upp allt tungt som kan komma till en när man arbetar med människor.

Nu börjar snart höstterminen och jag ser framemot den.  Jag har vilat upp mig ordentligt under semestern (som tillsynes på bilden, haha). Det blir en ny konstellation i mitt arbetslag, så tid kommer gå till att arbeta ihop sig. Nya projekt ska planeras, nya dokumentationer ska göras, nya barn ska skolas in och livet utanför ska fortsätta snurra. Men jag känner mig redo, redo att ta mig an nya utmaningar tillsammans med mina närmsta kollegor, som jag också vet håller mig om ryggen i vått och torrt. Detta läsåret kommer bli bra, tungt, men riktigt bra!

IMG_0565

 

 

*Lokal pedagogisk planering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s