Hålla andan och trampa vatten

Hej,

denna veckan har varit jobbig och tung. Måndagen började med planering och lite ångest. Jag är skyddsombud för min enhet och jag fattar inte vad jag ska göra. Vad är mitt uppdrag? Tillbud – ehm… vad gör jag med dem? Mycket som snurrade. Tisdagen innebar en dag med nästan 12-timmars arbetsdag. Fick dock avsluta den med en riktigt bra föreläsning om matematik i förskolan. Jag och mitt arbetslag gick därifrån inspirerade. Onsdag – en kollega fick gå hem med feber. Innan jag gick skojade jag med den andra om att ”hon verkligen inte fick bli sjuk för då skulle jag stå själv på torsdagen”. Vad händer? Jo, hon får ryggskott en timme efter att jag har gått. Så onsdagskvällen gick åt till att leta vikarier och prata med chefen om hur morgondagen skulle lösas.

Jag sov inte mycket den natten, jag försökte reda ut hur jag hantera den kommande dagen. Jag gjorde en plan i huvudet – som gick åt helvete. Jag hade en plan om att vi skulle fortsätta som vanligt (hur jävla korkad är jag?!). Jag hade riktigt bra vikarier och mina härliga kollegor kom in med en tårtbit och kanelbulle för att peppa upp mig på rasten. Det uppskattades så mycket. Det var en tung och jobbig dag – klockade 10 timmar. Fredagen – riktigt bra vikarie, men jag var så trött. Jag orkade verkligen inte. Jag drack kaffe i samma takt som om jag hade haft det som dropp. Men, jag överlevde. Jag klarade det. Jag gick hem och kände mig inte lika värdelös som jag gjort på torsdagen.

Jag hatar att jag ställer så extremt höga krav på mig själva. Jag ställer så höga krav på att jag ska klara allt prickfritt och när jag inte gör det (med andra ord, när jag är mänsklig och gör så gott jag kan) blir jag otroligt nedstämd och ledsen. När jag hämtade Bobby på jobbet i torsdags började jag gråta. Inte av någon speciell anledning, mer än att jag var trött.  Jag vill inte ställa såhär höga krav. Ibland är det bra, det gör att jag är duktig på det jag gör, men de här dipparna. Jag klarar mig utan dem. Barnen hade en bra dag, jag gav dem så mycket som jag kunde. Jag löste problem som uppstod och ändå… ändå så känner jag mig värdelös när dagen är slut.

Jag vill gärna ge sken av att jag klarar allt, inga problem är för stora för mig, allting går att lösa. Sedan står jag där, bestämd över att klara mig själv utan hjälp och stöd. Jag har någon idé om att ”alla andra” klarar av allt, så då borde ju jag också. Jag är så glad att mina kollegor plockade upp detta. De tvingade på mig hjälp, de gav mig sötsaker för att peppa och de såg mig. Jag är så tacksam över detta. Jag behöver inte trampa vatten längre, för det finns de som slänger ut en livboj att haka tag i. DET är en arbetsmiljö jag ska fortsätta kämpa för att få ha kvar.

IMG_0581.JPG

Ibland är jag på djupt vatten, men jag har så många som kastar livbojar att jag överlever

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s