Min klippa, mitt allt

Min älskade man. Allt vad han får stå ut med. Tårar, ilska och frustration. Ändå står han stadigt och håller mig hårt när det blåser omkring mig.

Han lyssnar, han kramar, han finns där. När det är jobbigt finns han där och ber aldrig om något tillbaka.

Att få känna sig så villkorslöst älskad är en läskig känsla, men också en trygghet. Jag håller ihop, alltid, men så fort jag hör nyckeln i dörren så brister det. Tårarna forsar och jag behöver inte säga ett ord förrän han släpper allt han har för händerna och bara fångar upp mig.

Känslan att få komma hem, känslan av att ”Här kan jag vara mig själv”, ovärderlig. Att aldrig behöva censurera mig själv, utan jag får spela ut hela mitt känsloregister och ändå känna att min trygghet, min hamn finns där.

Jag trodde aldrig detta skulle hända. Jag trodde jag skulle få fortsätta vara en båt utan hamn, utan ett ankare, men sen bara var han där. Och det är precis så det ska vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s