1+1=3

Att berätta eller inte berätta – det är frågan

Innan vi skulle till USA hade jag 3 dagars jobb kvar och under dessa tre dagar skulle jag helst inte avslöja graviditeten. Rökningen var ju det som skulle avslöja mig, kände jag spontant, men jag klarade mig. Den första som fick var min chef. Anledningen till att hon fick veta först var för att jag vågade inte tro på att det skulle gå vägen. Jag kunde inte ha sån tur. Det tog lång tid innan jag vågade känna ren glädje och drömma om hur livet skulle bli med en liten bebis i bilden. Jag vill täcka alla baser så att säga om något skulle gå fel och jag skulle behöva vara hemma från jobbet helt enkelt.

Men det största problemet hade vi framför oss. Bröllopet i USA. Det var viktigt för mig (och Bobby) att inte berätta innan bröllopet, just för att det skulle vara S och Gs dag. Vi kom fram till USA 13/6 och bröllopet skulle vara den 16/6. Jag mådde så illa och hade halsbrännan från helvetet. De första dagarna kunde jag låtsas att det var jetlag, men den 15/5 gick det inte att hålla hemligt längre. Jag hade så extremt dåligt samvete för att jag var osocial gentemot Bobbys familj. Jag låg mest på vårt rum och vilade. Så vi valde att berätta för hans föräldrar.

Det roliga med detta är att de vid ett antal tillfällen trott att jag varit gravid just för att Bobby är typ sämst på att lägga upp för nyheter. Det har varit åtminstone 3 tillfällen där hans familj trott att jag varit gravid och vi bägge har fått ”Nej, nej, nej, inte DET!” Så den här gången inledde han med att ”Den HÄR gången är det det ni tror att det är…” Glädje självklart och det kändes så fint att vi fick chansen att berätta in person, istället för över FaceTime (hade för övrigt världens bästa idé för det… men den håller jag på till framtiden). Att få dela glädjen tillsammans var mer värd än att vänta till vecka 12. Efter bröllopet berättade vi för Bobbys syskon och respektive, samt hans morfar.Som tur väl var lyckades jag filma hans reaktion, ångrar lite att vi inte filmade alla faktiskt, men att få ha just det videoklippet för alltid är guldvärt.

Eftersom vi hade berättat för alla på Bobbys sida långt innan vecka 12 kändes det som en evighet innan den veckan kom. Vi hade bestämt att vänta med att berätta för min familj för att bli lite mer säkra. Något som faktiskt var förvånansvärt enkelt. Vi lyckades undvika dem nästan hela sommaren innan det var dags att åka upp och förmedla nyheten.

Mitt upplägg var att helt enkelt bara förmedla att mina föräldrar och bonusföräldrar skulle bli mormor/morfar/mormor/morfar igen. Såhär i efterhand… jag hade nog kunnat göra det lite mer speciellt. (Fast å andra sidan, ingen i familjen glömmer när syrran skulle berätta att Myran skulle komma. Någon får se ultraljudet; ”Åh, är det inifrån fågelholken?!”…). Mina systrar blev också informerade väldigt odramatiskt. Ingen var väl särskilt förvånad eftersom vi (läs: jag) varit relativt öppna med att vi ville ha barn. Som sagt, jag vågade inte riktigt tro på att det var på riktigt och på vägen hem från Växjö så trodde jag att min farhåga skulle besannas.

Jag hade så ont i magen och kunde knappt röra mig. Bobby körde hem och när vi hade ungefär 1 timme kvar till Trelleborg ringde jag till 1177 och när jag äntligen kom fram hann jag knappt berätta varför jag ringde innan vi fick svaret att vi skulle köra DIREKT till KK i Malmö för undersökning. Jag var så jäkla rädd och tankarna snurrade i huvudet på oss bägge, skulle vår lycka redan tas ifrån oss? Bobby var en klippa som alltid och gjorde sitt bästa för att lugna mig. Väl på KK fick vi bara till oss att de hade ont om personal och om jag ville bli undersökt skulle vi få sitta där LÄNGE och det var bättre vi åkte hem. ”Det är nog ingen fara, ta alvedon och skulle det inte gå över får du komma in igen”.Men jag kunde inte släppa tanken på att något var fel. Dagen efter stannade jag hemma, ringde till jobbet, sa att jag hade feber och skulle vara hemma i alla fall i två dagar.

Jag mejlade min barnmorska på MVC som menade på att det troligtvis var ligamentsmärtor och inget att oroa sig för, men att om de inte gjort ultraljud så skulle jag ringa KK igen. Sagt och gjort, blev återigen, tillsagd att komma in direkt till akuten. Barnmorskan jag pratade med den dagen blev märkbart irriterad när jag berättade att inget ultraljud hade gjorts kvällen innan. In till Malmö, hämta Bobby och köra till akuten. Jag var i detta läget i upplösningstillstånd och kunde knappt andas. Jag hade många planer på vad jag skulle göra med personalen om det visade sig att något var fel med bebisen… In och bli undersökt och se där. Där var VÅR bebis. Vår lilla, lilla bebis. Som mådde alldeles utmärkt i magen. Att få se sin bebis för första gången – WOW. Dessvärre missade Bobby detta tillfället, delvis för att jag trodde att man bara skulle göra en vanlig gynundersökning och inte ultraljuda. Men, där var den – vår bebis. 11 veckor gammal.

Tänk…vår lilla, lilla, bebis

Efter detta så tog vi det lite pö om pö att berätta. Inga storslagna saker, mer sakligt att jag var gravid och att vi skulle bli föräldrar någon gång i februari 2020. Vi genomförde vårt RUL (och fick reda på CUB resultat) och då fick Bobby se vårt barn för första gången. Såhär i efterhand önskar jag verkligen att jag hade filmat eller fotat det. Det var så otroligt fint att se och (även om det var självklart redan innan) blev det så tydligt att han skulle bli en fantastisk pappa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s