1+1=3

”Kolla…”

I december 2018 bestämde vi oss för att det kanske var dags för att försöka utöka vår lilla familj på två. Eftersom jag har haft allvarliga cellförändringar och koniserats, samt fortsatt ha lätta cellförändringar ville jag försöka bli gravid så fort som möjligt efter att vi gift oss. Delvis på grund av cellförändringar, men också eftersom jag började närma mig 30. Jag var övertygad om att dessa två faktorer skulle innebära att det skulle vara svårt att bli gravid. Jag trodde att vi tidigast skulle plussa i oktober 2019 och jag var inställd på minst ett missfall. Positiv tjej, eller hur?

I maj 2019 var jag och gjorde nya cellprover och den dagen föreslog min barnmorska att vi skulle försöka eftersom hon kunde se att min ägglossning var på g. De nästkommande veckorna var som vanligt, jag började prata med Bobby om att jag funderade på att sluta röka efter sommaren och att vi då skulle försöka med graviditet på riktigt. Jag ville ha en sista sommar med vin och cigg på balkongen. Lägg till det faktum att jag hade börjat tycka att det smakade riktigt illa. Min teori? De måste ha ändrat något i smaken på tobaken…

Den 8 juni åkte Bobby och jag in till Malmö (jag vill säga att han tatuerade sig, men jag kan ha fel…). I smyg köpte jag ett graviditetstest, hade inte ens gått över tiden, men ville testa för sakens skull – jag skulle ju ha svårt för att bli gravid…

Väl hemma tog vi det lugnt, Bobby kollade på tv och jag gick ut och rökte. Fy fan, vad äckligt det smakade. Kom in och påpekade detta för Bobby och gick sedan på toa. Jag tog fram stickan (trots att man ska använda morgonurin, men jag ville bara bekräfta att det var negativt). Kissade på stickan, ställde en timer, dinglade med benen och när tiderna pep tog jag upp testet och fick en smärre chock. GRAVID! I denna chock så började jag skaka på testet, som en magic 8-ball, som att det skulle ändra resultatet… Jag reste mig långsamt och gick ut till Bobby och nästintill slängde testet på honom ”Kolla…”. Bobby tittar på mig och är smått oförstående (visar sig att han blev osäker på vad det innebar, då det stod gravid först på svenska och sen på finska. Bobby trodde att det finska var ett svenskt ord han inte förstod). När det till slut landar hos honom kramas vi och är lätt chockade bägge två.

Till detta hör att jag hade en grandios plan om hur jag skulle tillkännage en graviditet för Bobby. Så som det gick till var INTE planen… Jag ville överaska honom. Ta testet, planera en fin middag, ge ledtrådar, för att slutligen visa honom testet. Istället fick stackaren det slängt på sig…

Det var blandade känslor; glädje delat med en känsla av ”Vad fan har vi gjort?!”. Samtidigt som att det kändes bara så självklart. Självklart, ska vi ha en bebis, något annat fanns inte på kartan. En annan tanke dök upp – vi ska till USA på torsdag (13/6) på bröllop, hur ska vi kunna dölja detta?

Som sagt VÄLDIGT tidigt i graviditeten!

1 år senare – men inte mycket visare…

Mer än 1 år sedan jag publicerade ett inlägg, mycket har förändrats, men minst lika mycket är precis som vanligt…

Den 8 juni 2019 plussade vi, vi skulle få en bebis! Ett eget inlägg om bebis kommer.

13 juni 2019 åkte vi till USA för att se Bobbys syster gifta sig. En intressant resa eftersom jag var konstant illamående och vi ville hålla lite på vår hemlighet.

Hösten kom och jag berättade för mina kollegor, jag skulle gå hem i december för att ta det lugnt innan bebisens ankomst.

I december skrev vi nytt kontrakt för en ny lägenhet, en större. Det kändes bra då och det kändes som att vi var på väg uppåt. December innebar också att Bobby fick åka till USA akut för att hans morfar blev sjuk. Andra julen som gifta och andra julen i rad som vi fick fira ifrån varandra. Men det gick bra, Bobby hade en bra jul tillsammans med sin familj och jag tog det lugnt med min. Januari kom och flög förbi. Februari föddes Sofia och 25 mars flyttade vi till vår nya lägenhet.

Jag har inte riktigt landat i den här lägenheten. Får skicka serviceanmälan nästan dagligen (känns det som i alla fall, riktigt så illa är det inte). Avloppet luktar och försvinner bara om vi har fönster öppna. Lampknapp som inte fungerar. En tröskel lossnade huxflux. Entrédörren sönder – säkerheten är därmed värdelös (”Vi har taggsystem för våra hyresgästers säkerhet”, tanken är god, men fallerar när dörren inte lagas och vemsomhelst kan komma in i byggnaden). Det som är positivt med lägenheten är storleken 90kvm plus en gigantisk balkong och gigantiskt förråd (som jag dock är tveksam till att använda pga ovan nämnda anledning med dörren), vi har fullstorleks kyl och frys, samt att vår parkering är i garaget under vår hus. Men tröstar mig med att det är tillfälligt.

Många förändringar kommer att ske detta året också, min närmsta kollega har sagt upp sig så det blir intressant att komma tillbaka efter föräldraledigheten och se vem/vilka jag kommer att få arbeta med. Allting är osäkert pga Coronaviruset och vi får helt enkelt bara sitta lugnt i båten och hoppas på det bästa.

Foto: Jennie Werther

Superwoman

Idag har det varit en turbulent dag. Lång historia kort.

  • Förrförra veckan blev jag sjuk, feber och ont i kroppen.
  • Upptäcker en konstig knuta i mitt ena bröst.
  • Söker vård, får remiss till mammografi.
  • Ingen är orolig, knutan är troligtvis en inflammerad körtel, därför är inte jag heller orolig.

Spola fram till efter undersökningen. Jag kommer till jobbet, småpratar med en kollega om hur mitt läkarbesök gått. Jag böjer mig fram för att prata med ett barn. När jag ska resa mig upp känner jag hur marken gungar under mig och sätter mig ned på huk för att återvinna balansen. Jag läggs ned på marken och vi försöker det mesta för att jag ska må bättre. Ett beslut tas om att jag ska bli körd till akuten för att bli undersökt.

Väl där får jag lägga mig på en brits och vila, Bobby kommer och en sköterska tar mitt blodtryck (135/70). Vi kommer fram till att jag troligtvis har spänt mig inför läkarbesöket och när jag sedan slappnade av så reagerade min kropp så här. Allting bra med andra ord och om jag mår bättre så får jag jobba imorgon! Ett besked som får mig att titta triumferande på Bobby. Vi hade precis innan haft samtalet om huruvida jag skulle jobba imorgon eller inte. Han gick med på att om sköterskan sa att det var ok, så kunde jag jobba (även om han fortfarande tycker att jag borde stanna hemma och vila).

Det är dock det här som har fått mig att fundera mycket på hur jag är som person. Jag fick idag bannor av min kollegor för att jag inte stannade hemma efter undersökningen. Inget fel på bannorna, jag gör likadant själv. Det är lättare att hjälpa andra, än vad det är att hjälp sig själv. Det som fick mig att fundera var när min ena kollega bannade mig med orden ”Man kan inte alltid vara superkvinna” (vilket hon har rätt i). Det som är sjukt i det hela var att jag blev så genuint GLAD för att hon kallade mig för superkvinna. Att bli kallad superwoman är bland de finaste komplimangerna jag kan få. ”Ja! Någon ser mig! Någon ser hur jag kämpar! Någon ser hur ambitiös jag är!”.

Det är så sjukt. Jag är stolt över att bli sedd som superwoman som fixar allt själv. För fan, jag är värre än barnen på jobbet. ”KAN SJÄLV”. Jag blir ledsen på mig själv och besviken. Varför?

  1. Min egen kropp lurade mig – jag har verkligen inte känt mig spänd/stressad/orolig alls, i alla fall inget jag varit medveten om.
  2. Jag skäms för att jag nu kanske inte upplevs som så stark.
  3. Jag skäms för att det inte var något fel på mig (frågan är hade det varit bättre om jag hade varit riktigt sjuk? Jag borde vara tacksam).
  4. Hur mina tankar gick när jag började må bättre?
    – Jag måste jobba imorgon. Jag har möten och stängning, det går inte att lösa om jag inte är där. (eh… jo… det gör det. Det VET jag, men det kände inte så).
    – Just det, jag måste börja 7.15 imorgon för jag måste uppdatera den där lathunden jag slängde ihop hastigt igår eftermiddag.
    – Vi måste få hem bilen på något sätt, den kan inte stå på jobbet.

Inte en enda tanke gick till att fundera på vad som kan vara orsaken till att jag blev så yr, inte en enda. Jag vill bara köra på, vilket såklart irra… nej, det irriterar inte Bobby, men jag kan förstå att det är frustrerande för honom att jag är som jag är när det kommer till jobbet. Jag vill inte missa något. Jag älskar mitt jobb, min arbetsplats, mina kollegor, min barngrupp. Jag älskar allt med jobbet. På riktigt.

När vi kommit hem från akuten  skulle jag gå in på jobbmejlen och mejla min chef. Ser att vi fått något mejl om traineeplatser. ”Hm… undrar vad det är?”. Läser igenom informationen, som handlar om just att få möjlighet till att vara trainee för att skapa en grund till att bli en framtida ledare inom kommunen. ”Tjoho! Det ska jag söka!! Shit, vad kul!”.

Jag har alltså precis kommit hem från akuten och funderar redan på ”nästa steg i karriären”. Det är sjukt och jag VET att inte är ensam om att vara såhär. Att hela tiden söka efter nästa steg. Nästa utmaning. Jag kastar mig ofta in i saker.

Au pair i USA? Ja, men varför inte?
Bartenderkurs i London? Fan, vad skoj!
Plugga det förskollärare? Jag vet inte vad det är eller vad det innebär, men det blir säkert kul!
Vara fackligt ombud på min nya arbetsplats? Ja, men fackligt är skoj!
Vara med i lokalavdelningens styrelse? Jag har ju fixat allt annat genom att kasta mig, så släng in mitt intresse också!

Jag säger inte att det är alltigenom dåligt. För, herre min gud, vad jag har lärt mig mycket  de senaste 10 åren, just för att jag bara har kastat mig in. Ifrågasatt mina val 100 gånger, men ändå alltid kommit ur starkare och klokare än innan. Därmed är jag tillbaka där jag var innan, superwoman, som ska göra allt och lite till för att inte missa något. Men till vilket pris?

Det jag vill komma till är att det här är så farligt. Jag har alltid älskat min, så som jag vill se det, ambitiösa sida. Det är den som får mig framåt, det är den som får mig att kämpa, det är den som gör mig bra på mitt jobb. Men vad gör den EGENTLIGEN med mig och andra som är som mig? Jag känner många som har blivit utmattade. Väldigt många. Personer i min egen ålder. Jag får ofta höra:

– Åh, jag var precis som du innan jag blev sjuk.

Ändå fortsätter jag köra på och tänker:

Det finns för- och nackdelar med allt.

5 januari – tacksam

Idag känner jag mig tacksam. Tacksam för allt jag har. Jag känner mig så himla tacksam över livet jag lever. Alla möjligheter jag har, alla vägar som jag kan göra till mina.

Idag var storasyster här tillsammans med lilla Myran. Tänk att en sådan liten kan få två vuxna kvinnor att sitta och gurgla som idioter bara för att få henne att skratta! Lilla Myran, har bara funnits i 9 veckor och äger redan hjärtat (det gjorde hon visserligen redan innan hon kikade ut, men ändå).  Jag blev så glad när syrran ville komma och hälsa på. Jag är så tacksam över relationen vi har till varandra idag, ibland behövs en storasysters ord för att man ska fatta…

Pratade lite med mamma innan också, ytterligare en relation som jag är tacksam över. Tycker om att prata med min familj, lite om ditten och lite om datten. Ibland bara få skratta högt rakt ut för att en historia är rolig.

När jag bodde utomlands så brydde jag mig inte så mycket om familjerelationer. Familjen skulle ju alltid finnas där liksom. Men äldre och lite klokare har jag blivit och insett att familjen (i mitt fall) är faktiskt allt. Att kunna göra mina närmsta glada är det som betyder mest för mig. En tidningsprenumeration till någon som är hemma mycket, en blomma till den som gillar sånt, spasaker till de som aldrig unnar sig, småsaker som gör min familj glad. Det är det jag lever för just nu.

img_0871

Lilla Myran och jag myste över julhelgen ❤️

En helg med kärlek

Denna helgen har varit så himla perfekt. Bara jag och Bobby hela helgen. Det var längesedan vi hängde bara vi en hel helg. Egentligen har vi inte gjort så mycket mer än att umgås, men det är inte så bara det heller.

I fredags var Bobby ledig från jobbet och jag jobbade stängning, så slutade 17.30. När jag kom hem hade Bobby städat lägenheten och tvättat all tvätt, så guldvärt att slippa lägga tid på det under helgen! Vi kom fram till att vi bägge har HELT olika syn på vad som räknas som lite stökigt och mycket stökigt. Tro det eller ej, men det är faktiskt jag som är den känsliga i detta läget. En penna framme på bordet = STÖK!! Hursomhelst, bestämde vi oss för att göra lite drinkar på kvällen. Det blev caipirinhas (ja, jag fick googla stavningen). Älskar den drinken, sötsur! Vi spelade Super Mario på vårt supernintendo mini. För en gångs skull var jag bättre! Vi avslutade kvällen med att titta på Christmas Chronicles. Den var helt okej.

Igår var vi inne och gick en sväng på Emporia. Bara gick runt och pratade och pratade. Så himla mysigt! När vi kom hem tog vi det lugnt en stund, jag tog fram bartenderskillsen igen (en del dricker vin ihop, vi gör drinkar) och gjorde smarriga mojitos! Vi spelade Super Mario, Jakten på den försvunna diamanten och lite kort. Dock urartade kortspelet med att någon (…) började kasta kort på den andra. Men återigen en mysig kväll tillsammans.

Idag har vi inte gjort många knop. Pyntat granen, så fin blev den! Speciellt med våra speciella kulor som vi köpt och fått under våra tre år tillsammans. Vi har som tradition att köpa en ny kula varje år. Tanken är att till slut enbart ha alla fina och speciella och  därmed fasa ut plastkulorna vi köpte vår första jul ihop. Nu har vi precis ätit middag, entrecôte med potatismos och sås. MUMS! Strax ska vi klippa klart Bobbys hår och sen välja ut en julfilm att kolla på innan det är dags för sängen.

IMG_0722

Från en utflykt i Grekland, min bästa.

Min finaste vän

När jag tänker på dig tänker jag på din yviga svans som gjorde mig galen

Du torkade mina tårar när jag grät

Du blev förnärmad när man skrattade ÅT dig och inte MED dig

Du var en skvallerbytta och pappagris

Min beskyddare

Du hatade att ligga i sängen och låg hellre bredvid. Tror du fick dåligt samvete…

Du föll för Bobby liks hårt som jag och gnällde hos honom när jag blev sur på ditt EVINNERLIGA pipande… nu skulle jag ge allt för att höra det igen

Ditt huvud på min kudde när det var dags att vakna på morgonen.

Hur du ställde dig vid dörren prick 21.30 varje kväll jag var i Öjaby. Det var vår grej, en sista kissrunda innan det var dags att sova.

Hur du kom springande varje jul när jag öppnade en ny flaska julmust. Roger hatade att du alltid fick smaka, men du tyckte ju det var så gott!

Du var så unik, en riktig människokännare och nu finns du inte mer.

19 november 2018

Du måste finnas, du måste

När jag var liten hade jag en favoritlåt, Du måste finnas som sjungs av Helen Sjöholm. Jag minns hur jag stod på vår ovanvåning i mitt barndomshem och sjöng av hela min själ. Med högsta volymen stod jag precis framför trappavsatsen och låtsades att jag stod och sjöng framför hundratals människor. Jag sjöng denna låt så mycket att jag en jul fick biljetter av mamma och pappa för att gå och se Helen Sjöholm på Växjö Konserthus. Konserten blev inställd, vilken kanske var tur… med tanke på att jag bara kunde en låt. 

Idag när jag stod i duschen satte jag på den igen och återigen stod jag där och sjöng för full hals. Ber om ursäkt till grannen som säkerligen hörde mig via ventilationen. Det är något med texten och arrangemanget. Jag känner mig stark varje gång jag sjunger. Jag erkänner mig till den kristna religionen. Jag tror på Gud, jag går inte i kyrkan så ofta som jag skulle vilja (mest för att jag känner mig dum. Fejk, en återkommande känsla som ni märker), men jag tror på Gud. Jag känner mig stark. Jag känner mig tillfreds.

Roligt sidospår. När jag var yngre förstod jag inte vad låten handlade om. När jag föreställd mig historien i huvudet såg jag framför mig att kvinnan sjöng om att hitta sin sanna kärlek. Att Han måste komma och han måste finnas. Jag var ju inte HELT fel ute, men jag hade ju inte rätt heller… 

 

En tanke om ekonomi och uppskattning

Igårkväll hade jag en väldigt laborerad tanke i mitt huvud angående mitt jobb… eller mitt yrke snarare. Idag har jag svårt att formulera den igen. 28 år och har fortfarande inte lärt mig att skriva ned mina tankar så att jag kan minnas dem vid ett bättre tillfälle. Suck…

Tanken gick ungefär såhär:

Jag jobbar inom en kommunal verksamhet. En verksamhet och ett yrke jag älskar. Dock ett yrke som inte är vidare högt prioriterat någonstans. Många kommuner går minus budgetmässigt, så gör även min. Detta gör att vi sedan förra året har fått dras med köpstopp, eftertanke innan vi tar vikarier, än större barngrupper och inga julfester (ja, julfesten är viktig, jag återkommer till den). Det är just köpstopp som sätter käppar i hjulen för oss, för just nu upplever jag en ond spiral hos mig själv. Å ena sidan pratar jag och mina kollegor om att vi INTE ska ta med egna saker nu inför julen, utan det får faktiskt vår arbetsgivare stå för, och gör dem inte det, tja synd. Det började med en kompromiss ”Ja, vi får ta med egna kavlar och pepparkaksformar… det är ju inte hela världen. Vi tar ju hem dem igen”. Sedan var det något annat, ”Nä, men jag tar med det hemifrån” och så har det fortsatt. Helt plötsligt står vi där IGEN, men egna pengar spenderade just för att vi ska kunna ha en värdig och meningsfull verksamhet för vår barngrupp. Förr talade man om att de som arbetade som lärare gjorde det för att de hade ett ”kall”, precis som sjuksköterskor. Det fanns en ”högre mening” med att bli lärare, för inte var det pengarna som lockade. Till mångt och mycket så tror jag att detta finns kvar. Jag blev lärare för att… tja, jag älskar att arbeta med barn, jag har fallenhet för det och, helt ärligt, trodde jag det skulle vara lekande lätt. Hur svårt är det att passa barn? (HAHAHAHAHAHAHAHAHA, tillåt mig att skratta. Gud, så naiv jag var!!). Men samtidigt ju längre utbildningen gick och ju mer jag lärde mig fick jag känslan av det här ”kallet”. Att kunna finnas där för några barn, att kunna vara en förebild och följa deras utveckling. Jag blir verkligen genuint glad för deras framsteg – jag gläds verkligen med föräldrarna! Och vad gör det då att jag spenderar några kronor (ett par hundra om året) på IKEA eller Dollarstore för att kunna möjliggöra denna utveckling? Det är inte rätt, men ibland, när jag mår bra och trivs, tror jag att det är värt det.

Angående julfesten. Innan jag avslutar, så vill jag adressera detta. Ja, det må vara småsint. En julfest hit eller dit. Men för mig symboliserar julfesten så mycket mer. En julfest (eller sommarfest, det är oviktigt) är ett sätt för en arbetsgivare att visa tacksamhet. Ett sätt att säga bra jobbat (för inte säger lönerevisionen det) och tack för det gångna året. Ett sätt att säga ”Vi ser hur ni kämpar, sliter och trollar med knäna – varsågoda!”. Men istället ställer man in, säger att det inte finns pengar. Kvar står missnöjda anställda som ser andra förvaltningar och chefer går på sina julbord och frågan vi ställer oss är ”När får vi vår uppskattning?”.

Lösryckta tankar en måndagskväll, jag lovar, igår var tanken mer välformulerad. Känslan ligger kvar i att jag vill göra förändring, jag har en vision, jag vet bara inte hur jag ska nå dit…

Nyheter!

Jag har varit med om ett turbulent dygn. Igår hade jag bestämt med min syster att vi skulle prata på kvällen. Vid 19-tiden ringde jag och hon svarade inte, hon ringde inte upp. Jag smsade både henne och hennes man, inget svar. På grund av hennes graviditet började jag misstänka att förlossningen satt igång och oroade mig inte särskilt mycket. Idag vid lunch hade jag fortfarande inte hört något och började bli orolig. Tänk om något gått fel? MEN vid 14.30 ringer min telefon och det är min ytterst trötta syster som meddelade att jag numera är moster till en perfekt liten flicka! Sötaste tjejen på jorden! Så det är den bästa nyheten jag har att förmedla.

En annan rolig sak är att vi numera är nya ägare till en fin liten Honda Civic! Jag försöker fortfarande vänja mig vid den, jag saknar Barry. Jag visste precis hur den gamla bilen funkade, den hade inte tusentals knappar heller som jag inte förstod. Men det kommer säkert bli bra. Den är fin och jag är nöjd!