Första dagen

Idag var det första dagen på mitt nya jobb. Massor att göra, flytta möbler, beställa nödvändigheter, gå igenom papper och massa annat. Det är så sjukt roligt! Jag älskar ansvaret jag får ta, jag älskar att jag har fått förtroendet, trots att jag inte har erfarenheten på min sida. Detta känns bra! Jag är trött, men jag var nöjd och glad när jag kom hem från jobbet. Trött, men inte för att dagen varit jobbig, utan för att jag ansträngt mig fysiskt. Det var längesedan jag kände såhär nefter en dag fylld med jobb. Detta kommer bli bra, mycket att ta in och lära sig, men detta kommer att bli bra!

En ny verklighet

Om några veckor kommer jag att börja på min nya arbetsplats. Imorgon ska jag träffa några av de som redan jobbar där. Jag ska delta på deras studiedag, jag ska lära mig hur man handleder Läslyftet, något som jag ska vara ansvarig för ute i våra paviljonger. Det ska bli intressant, inte det som jag brinner för mest, men likväl intressant. 
 
Just nu är det mycket som snurrar i huvudet. Nervositeteten börjar komma och jag börjar såklart tvivla på om jag har gjort rätt. Jag sa upp mig från min nuvarande arbetsplats innan jag ens varit där ett år. Jag lämnar en trygghet, en enhet som jag vet hur den fungerar. Kollegor jag trivs oerhört bra med. En barngrupp som jag älskar. Ändå var det något som kliade. Vad vill jag och hur ska jag ta mig dit? Finns de möjligheterna här? Är jag 100% nöjd med min nuvarande situation? Frågorna snurrade och svaren var få. 
 
När höstterminen började pratade jag och B om mitt jobb och livet i allmänhet. Det han sa till mig då var startskottet för mitt beslut. Du är alltid arg eller irriterad när du kommer hem från jobbet. Även om du har haft en bra dag, så är det alltid något som irriterar dig. Han kände helt enkelt inte igen mig. JAG kände inte igen. Jag grät ofta, var stressad, blev irrationellt arg över småsaker som gick fel, hade ingen ork till något, blev frustrerad för att jag inte orkade med något… ja, listan kan göras väldigt lång. 
 
Men även om tankarna fanns där, att lämna och säga upp sig, så slog jag aldrig slag i saken. Förrän ett par månader senare, när jag av en händelse snubblade över annons på Platsbanken. En förskola i kommunen sökte platsansvarig för en enhet. Det vill jag ju göra! Hela hösten hade jag pratat om min dröm. Att få möjlighet att vara med och designa förskolor och sedan starta upp dem. Jag sökte tjänsten och blev kallad till intervju. Jag kunde inte tro det, skulle jag, som 27-åring och nyexad förskollärare bli platsansvarig för en hel enhet?! 
 
Nja… inte riktigt. Drömmen gick lite i stöpet. När jag var på intervjun framkom det att de inte ville ha mig som platsansvarig (såklart sa dem det inte så. De lindade in det snyggare, men undermeningen var densamma förstår jag såhär i efterhand). Däremot ville de ha mig som förskollärare på en av de nya avdelningarna som skulle öppnas i februari 2018. De frågade om jag var intresserad och jag svarade att det skulle jag väl kunna vara. Jag gick hem från intervju, skämdes för att jag varit där. Skämdes att jag ljugit för mina kollegor om var jag var den morgonen. Det tog inte lång tid innan förskolechefen ringde upp och erbjöd mig tjänsten. Jag bad om mer betänketid, eftersom jag skulle på en annan intervju. 
 
Redan innan jag gick på den intervjun hade jag nog bestämt mig mentalt. Delvis att jag skulle säga upp mig från min nuvarande tjänst, men också att jag skulle tacka ja till den första tjänsten. Jag kunde verkligen se mig själv i situationen. Starta upp något nytt, med nya fräscha idéer OCH med möjlighet att klättra, kunna göra mer. Jag tackade helt enkelt ja till tjänsten och imorgon ska jag träffa några av mina nya kollegor. Jag har fortfarande inte träffat mitt arbetslag – men, jag väljer att se detta som något positivt och något som jag kommer växa av. Det gör att lite av fjärilarna i magen försvinner, men bara lite…

Nu händer det saker…

Idag har jag och B pysslat med våra inbjudningar, sett över gästlistan och filosoferat över livet. Jag vet inte, men jag tyckte det var så mysigt att sitta tillsammans och pyssla. Jag klippte ut adresslappar, han klistrade på dem, jag slickade igen kuverten och satte på frimärken. Det hela var så… prestigslöst. Lugnt och stilla, inga krav, inga tvång. Bara han och jag och våra drömmar. 
 
Min ena brudtärna har beställt sin klänning, en underbar historia i marinblått. Allting börjar kännas så lekande lätt just nu. Vi ligger bra till sparmässigt och budgetmässigt. Vi kan öka lyxen någorlunda, men inte för mycket. jag tycker fortfarande det är sinnessjuka summor vi kommer spendera på vårt bröllop, men såsom jag förstår det så kommer vi tycka att det är värt det. 
 

Att välja

B och jag har börjat smalna av våra tankar, drömmar och förhoppningar inför den stora dagen. Vi har sedan länge valt både kyrka, festlokal och färger. Vi gifter oss i min gamla kyrka. Kyrkan jag gick till med skolan, dit jag gick när jag höll på att konfirmera mig och även där jag var med i kyrkokören i en massa år. Ett ställe som betyder mycket för mig. Festlokalen ligger tio minuter bort  och allt där kommer vi att bli servade med. Det har varit svårt, vi förlovade oss för ”så längesedan”, 2016. Vi visste redan då att vi ville gifta oss relativt snart, men med mig i skolan och därmed ingen stadig inkomst var det inte realistiskt att sätta datumet till 2017. Av en slump blev det den 14 juli 2018.  Vi har lagt budgetar, pratat, räknat, sparat och jag har gråtit och mått väldigt dåligt.  Jag stressar gärna upp mig. Jag har prestationsångest, som är helt mitt eget fel. Jag får för mig att andra förväntar sig väldigt mycket utav mig. Jag känner att jag inte kan leverera vilket gör att jag istället mår väldigt dåligt och vill lägga ned allting.  Jag vet inte hur många gånger jag har föreslagit att vi ska gifta oss borgerligt och läga alla insparade pengar på något annat. Det är helt sjukt vilka summor man lägger ned, och då gör vi ändå ett ”budget-bröllop”. Men nu känner jag att vi har landat, det kommer bli bra. Det viktigaste är att jag får gifta mig med Honom. Det viktigaste är jag får tillbringa resten av mitt liv med honom. Resten spelar ingen roll.
 
Men hursomhelst, alla dem valen kan vi gå igenom vid ett senare tillfälle. Jag har, tror jag, valt min vigselring! En ring som passar ihop med min förlovningsring, vilket har varit svårt. Jag har hittat många fina ringar, men ingen som machat väl med förlovningsringen.  
 
Min förlovningsring är ringen nere till vänster på bilden. Det är en Schalins som B köpte via Safira.se. Det finns olika prisklasser för samma ring, men min är i 18K vitguld med en diamant på 0.3C. Jag kan verkligen rekommendera att köpa från Safira. B köpte ringen därifrån, men eftersom vi är mindre smarta ibland så hade vi mätt mitt finger helt fel och ringen blev därmed ALLDELES för stor. Vi kontakade Safira för en förminskning, vilket kostade 900 kronor, vi kunde också lägga till gravyr. Ett proceduren gick väldgt snabbt och mejllkontakten med Safira sköttes felfritt.

 
För att komma tilll saken, min vigselring. Bs syster är också i bröllops/förlovningstagen så hon kollar fullt för egen del. Hon tipsade mig om en amerikansk sida, Brilliant Earth, där fanns ett verktyg där man kunde välja ut sin förlovningsring och därefter matchar verktyget ihop förlovningsringen med vigselringar.  Ringen nere till höger är den jag funderar att ha som vigselring. 18K vitguld med 6 diamanter, som sammanlagt ger 0.1C. 
 
Slutresultatet kommer att bli ungefär som den översta bilden. Så oerhört fin kombination! Nu återstår bara att lista ut vilket storlek jag ska ha. Men planerar att gå till Guldfynd eller något liknande och prova ut. Idag ska vi sätta oss med inbjudningarna och förhoppningsvis skicka dem också. Nu börjar det blir verkligt! 181 dagar kvar!
 
 

Introduction

Hej!
Första inlägget, vet inte vad det ska bli av det här. En impuls som uppstod på grund av jetlag. Vi får se var det leder helt enkelt.
Jag som skriver heter Stinha och jag arbetar som förskollärare på en kommunal förskola i södra Skåne. Jag bor tillsammans med min amerikanska fästman i en liten trea på 60 kvadrat som för det mesta är stökig (på grund av mig).  Vi träffades via match.com för 2 år sedan, förlovade oss för 1.5 år sedan och gifter oss i juli 2018. Jag har bott utomlands i 3 år, 2 år i USA och 1 år i England.
Det är väl detta som är tanken med bloggen… att kunna dokumentera vår resa från förlovade till gifta. Tankarna som går just nu, då vi är precis hemkomna från ett besök hos hans familj, är hur vi ska kunna få det här livet att fungera på bästa sätt. Det är väl lite därför jag vill blogga. Få ett utlopp för alla tankar som snurrar i huvudet. Jag har haft bloggar innan, inga större, men jag trivdes med det.
Jag tänker väl att fokus i denna blogg ska vara på oss, relationer och tankar kring livet. Det är det jag är bäst på. Därimellan lär det blir trams och flams också. Anekdoter från arbetslivet, kanske? Jag vet inte… Vi får se vad det blir av att!