Superwoman

Idag har det varit en turbulent dag. Lång historia kort.

  • Förrförra veckan blev jag sjuk, feber och ont i kroppen.
  • Upptäcker en konstig knuta i mitt ena bröst.
  • Söker vård, får remiss till mammografi.
  • Ingen är orolig, knutan är troligtvis en inflammerad körtel, därför är inte jag heller orolig.

Spola fram till efter undersökningen. Jag kommer till jobbet, småpratar med en kollega om hur mitt läkarbesök gått. Jag böjer mig fram för att prata med ett barn. När jag ska resa mig upp känner jag hur marken gungar under mig och sätter mig ned på huk för att återvinna balansen. Jag läggs ned på marken och vi försöker det mesta för att jag ska må bättre. Ett beslut tas om att jag ska bli körd till akuten för att bli undersökt.

Väl där får jag lägga mig på en brits och vila, Bobby kommer och en sköterska tar mitt blodtryck (135/70). Vi kommer fram till att jag troligtvis har spänt mig inför läkarbesöket och när jag sedan slappnade av så reagerade min kropp så här. Allting bra med andra ord och om jag mår bättre så får jag jobba imorgon! Ett besked som får mig att titta triumferande på Bobby. Vi hade precis innan haft samtalet om huruvida jag skulle jobba imorgon eller inte. Han gick med på att om sköterskan sa att det var ok, så kunde jag jobba (även om han fortfarande tycker att jag borde stanna hemma och vila).

Det är dock det här som har fått mig att fundera mycket på hur jag är som person. Jag fick idag bannor av min kollegor för att jag inte stannade hemma efter undersökningen. Inget fel på bannorna, jag gör likadant själv. Det är lättare att hjälpa andra, än vad det är att hjälp sig själv. Det som fick mig att fundera var när min ena kollega bannade mig med orden ”Man kan inte alltid vara superkvinna” (vilket hon har rätt i). Det som är sjukt i det hela var att jag blev så genuint GLAD för att hon kallade mig för superkvinna. Att bli kallad superwoman är bland de finaste komplimangerna jag kan få. ”Ja! Någon ser mig! Någon ser hur jag kämpar! Någon ser hur ambitiös jag är!”.

Det är så sjukt. Jag är stolt över att bli sedd som superwoman som fixar allt själv. För fan, jag är värre än barnen på jobbet. ”KAN SJÄLV”. Jag blir ledsen på mig själv och besviken. Varför?

  1. Min egen kropp lurade mig – jag har verkligen inte känt mig spänd/stressad/orolig alls, i alla fall inget jag varit medveten om.
  2. Jag skäms för att jag nu kanske inte upplevs som så stark.
  3. Jag skäms för att det inte var något fel på mig (frågan är hade det varit bättre om jag hade varit riktigt sjuk? Jag borde vara tacksam).
  4. Hur mina tankar gick när jag började må bättre?
    – Jag måste jobba imorgon. Jag har möten och stängning, det går inte att lösa om jag inte är där. (eh… jo… det gör det. Det VET jag, men det kände inte så).
    – Just det, jag måste börja 7.15 imorgon för jag måste uppdatera den där lathunden jag slängde ihop hastigt igår eftermiddag.
    – Vi måste få hem bilen på något sätt, den kan inte stå på jobbet.

Inte en enda tanke gick till att fundera på vad som kan vara orsaken till att jag blev så yr, inte en enda. Jag vill bara köra på, vilket såklart irra… nej, det irriterar inte Bobby, men jag kan förstå att det är frustrerande för honom att jag är som jag är när det kommer till jobbet. Jag vill inte missa något. Jag älskar mitt jobb, min arbetsplats, mina kollegor, min barngrupp. Jag älskar allt med jobbet. På riktigt.

När vi kommit hem från akuten  skulle jag gå in på jobbmejlen och mejla min chef. Ser att vi fått något mejl om traineeplatser. ”Hm… undrar vad det är?”. Läser igenom informationen, som handlar om just att få möjlighet till att vara trainee för att skapa en grund till att bli en framtida ledare inom kommunen. ”Tjoho! Det ska jag söka!! Shit, vad kul!”.

Jag har alltså precis kommit hem från akuten och funderar redan på ”nästa steg i karriären”. Det är sjukt och jag VET att inte är ensam om att vara såhär. Att hela tiden söka efter nästa steg. Nästa utmaning. Jag kastar mig ofta in i saker.

Au pair i USA? Ja, men varför inte?
Bartenderkurs i London? Fan, vad skoj!
Plugga det förskollärare? Jag vet inte vad det är eller vad det innebär, men det blir säkert kul!
Vara fackligt ombud på min nya arbetsplats? Ja, men fackligt är skoj!
Vara med i lokalavdelningens styrelse? Jag har ju fixat allt annat genom att kasta mig, så släng in mitt intresse också!

Jag säger inte att det är alltigenom dåligt. För, herre min gud, vad jag har lärt mig mycket  de senaste 10 åren, just för att jag bara har kastat mig in. Ifrågasatt mina val 100 gånger, men ändå alltid kommit ur starkare och klokare än innan. Därmed är jag tillbaka där jag var innan, superwoman, som ska göra allt och lite till för att inte missa något. Men till vilket pris?

Det jag vill komma till är att det här är så farligt. Jag har alltid älskat min, så som jag vill se det, ambitiösa sida. Det är den som får mig framåt, det är den som får mig att kämpa, det är den som gör mig bra på mitt jobb. Men vad gör den EGENTLIGEN med mig och andra som är som mig? Jag känner många som har blivit utmattade. Väldigt många. Personer i min egen ålder. Jag får ofta höra:

– Åh, jag var precis som du innan jag blev sjuk.

Ändå fortsätter jag köra på och tänker:

Det finns för- och nackdelar med allt.

Du måste finnas, du måste

När jag var liten hade jag en favoritlåt, Du måste finnas som sjungs av Helen Sjöholm. Jag minns hur jag stod på vår ovanvåning i mitt barndomshem och sjöng av hela min själ. Med högsta volymen stod jag precis framför trappavsatsen och låtsades att jag stod och sjöng framför hundratals människor. Jag sjöng denna låt så mycket att jag en jul fick biljetter av mamma och pappa för att gå och se Helen Sjöholm på Växjö Konserthus. Konserten blev inställd, vilken kanske var tur… med tanke på att jag bara kunde en låt. 

Idag när jag stod i duschen satte jag på den igen och återigen stod jag där och sjöng för full hals. Ber om ursäkt till grannen som säkerligen hörde mig via ventilationen. Det är något med texten och arrangemanget. Jag känner mig stark varje gång jag sjunger. Jag erkänner mig till den kristna religionen. Jag tror på Gud, jag går inte i kyrkan så ofta som jag skulle vilja (mest för att jag känner mig dum. Fejk, en återkommande känsla som ni märker), men jag tror på Gud. Jag känner mig stark. Jag känner mig tillfreds.

Roligt sidospår. När jag var yngre förstod jag inte vad låten handlade om. När jag föreställd mig historien i huvudet såg jag framför mig att kvinnan sjöng om att hitta sin sanna kärlek. Att Han måste komma och han måste finnas. Jag var ju inte HELT fel ute, men jag hade ju inte rätt heller… 

En tanke om ekonomi och uppskattning

Igårkväll hade jag en väldigt laborerad tanke i mitt huvud angående mitt jobb… eller mitt yrke snarare. Idag har jag svårt att formulera den igen. 28 år och har fortfarande inte lärt mig att skriva ned mina tankar så att jag kan minnas dem vid ett bättre tillfälle. Suck…

Tanken gick ungefär såhär:

Jag jobbar inom en kommunal verksamhet. En verksamhet och ett yrke jag älskar. Dock ett yrke som inte är vidare högt prioriterat någonstans. Många kommuner går minus budgetmässigt, så gör även min. Detta gör att vi sedan förra året har fått dras med köpstopp, eftertanke innan vi tar vikarier, än större barngrupper och inga julfester (ja, julfesten är viktig, jag återkommer till den). Det är just köpstopp som sätter käppar i hjulen för oss, för just nu upplever jag en ond spiral hos mig själv. Å ena sidan pratar jag och mina kollegor om att vi INTE ska ta med egna saker nu inför julen, utan det får faktiskt vår arbetsgivare stå för, och gör dem inte det, tja synd. Det började med en kompromiss ”Ja, vi får ta med egna kavlar och pepparkaksformar… det är ju inte hela världen. Vi tar ju hem dem igen”. Sedan var det något annat, ”Nä, men jag tar med det hemifrån” och så har det fortsatt. Helt plötsligt står vi där IGEN, men egna pengar spenderade just för att vi ska kunna ha en värdig och meningsfull verksamhet för vår barngrupp. Förr talade man om att de som arbetade som lärare gjorde det för att de hade ett ”kall”, precis som sjuksköterskor. Det fanns en ”högre mening” med att bli lärare, för inte var det pengarna som lockade. Till mångt och mycket så tror jag att detta finns kvar. Jag blev lärare för att… tja, jag älskar att arbeta med barn, jag har fallenhet för det och, helt ärligt, trodde jag det skulle vara lekande lätt. Hur svårt är det att passa barn? (HAHAHAHAHAHAHAHAHA, tillåt mig att skratta. Gud, så naiv jag var!!). Men samtidigt ju längre utbildningen gick och ju mer jag lärde mig fick jag känslan av det här ”kallet”. Att kunna finnas där för några barn, att kunna vara en förebild och följa deras utveckling. Jag blir verkligen genuint glad för deras framsteg – jag gläds verkligen med föräldrarna! Och vad gör det då att jag spenderar några kronor (ett par hundra om året) på IKEA eller Dollarstore för att kunna möjliggöra denna utveckling? Det är inte rätt, men ibland, när jag mår bra och trivs, tror jag att det är värt det.

Angående julfesten. Innan jag avslutar, så vill jag adressera detta. Ja, det må vara småsint. En julfest hit eller dit. Men för mig symboliserar julfesten så mycket mer. En julfest (eller sommarfest, det är oviktigt) är ett sätt för en arbetsgivare att visa tacksamhet. Ett sätt att säga bra jobbat (för inte säger lönerevisionen det) och tack för det gångna året. Ett sätt att säga ”Vi ser hur ni kämpar, sliter och trollar med knäna – varsågoda!”. Men istället ställer man in, säger att det inte finns pengar. Kvar står missnöjda anställda som ser andra förvaltningar och chefer går på sina julbord och frågan vi ställer oss är ”När får vi vår uppskattning?”.

Lösryckta tankar en måndagskväll, jag lovar, igår var tanken mer välformulerad. Känslan ligger kvar i att jag vill göra förändring, jag har en vision, jag vet bara inte hur jag ska nå dit…

Trött

Jag är som min mor. Jag blir deppig på höstkanten. vilket är konstigt, för jag älskar hösten. Löven, färgerna, insekterna som försvinner, kylan, alla tända ljus, ja, listan kan göras mycket längre. Ändå blir jag deppig och går runt med en ängslig känsla i kroppen, samt tårarna ligger nära. Den känslan är det enda jag hatar med hösten. Varje år tar den känslan mig på sängen och varje år pratar jag med mamma som alltid säger ”Det är den här tiden på året”.

Det är under den här tiden på året som huvudet snurrar som mest, jag blir mer påverkad av saker i min närhet. Saker från jobb som gör att jag är vaken till 2-3 på natten, saker som har hänt tidigare livet, saker som jag borde göra, saker som jag inte borde göra. Så mycket saker och jag får svårare att sortera tankarna. Lägg till i år att jag har haft en helvetesmånad. I måndags försvann närminnet en stund. Vilket orsakade gråt, rädsla och bomull i huvudet. Bobby ledde mig tillbaka och jag kunde komma ihåg vad det var jag skulle göra. Dagen efter var jag på väg till jobbet och kunde inte för mitt liv komma ihåg vad jag åt till lunch dagen innan. Det tog säkert 20 minuter innan jag kom på det, jag vägrade (av ren princip) att kolla på matsedeln som hänger på avdelningen. ”Att komma ihåg en jävla lunch som jag VET jag åt ska väl inte vara så jävla svårt?!” Till slut kom det tillbaka, vi åt ju hedvigsoppa med smörgås.

Min fördel i det här hela är att:
– jag är vaken och kan känna igen tecken på stress
– jag vet om att jag mår sämre under januari, oktober, november och ibland december varje år

Tack vare detta, eller på grund av detta, har jag tagit två dagars semester så att jag får långledigt nästa vecka. Fredag – måndag. Jag behöver det. Jag behöver ladda batterierna. Återgå till det som får mig att må bra. Ska träffa Storasyster och överlämna lite paket till Myran. Jag ser fram emot det. Min fina syster. Min fina, knasiga syster som snart är mamma. Knäppt.

Min klippa, mitt allt

Min älskade man. Allt vad han får stå ut med. Tårar, ilska och frustration. Ändå står han stadigt och håller mig hårt när det blåser omkring mig.

Han lyssnar, han kramar, han finns där. När det är jobbigt finns han där och ber aldrig om något tillbaka.

Att få känna sig så villkorslöst älskad är en läskig känsla, men också en trygghet. Jag håller ihop, alltid, men så fort jag hör nyckeln i dörren så brister det. Tårarna forsar och jag behöver inte säga ett ord förrän han släpper allt han har för händerna och bara fångar upp mig.

Känslan att få komma hem, känslan av att ”Här kan jag vara mig själv”, ovärderlig. Att aldrig behöva censurera mig själv, utan jag får spela ut hela mitt känsloregister och ändå känna att min trygghet, min hamn finns där.

Jag trodde aldrig detta skulle hända. Jag trodde jag skulle få fortsätta vara en båt utan hamn, utan ett ankare, men sen bara var han där. Och det är precis så det ska vara.

och så blev det ett nytt köksbord

Jag har länge haft ett hat gentemot vårt köksbord. Eller, våra köksbord. Fel storlek, fel färg, missfärgade, sönder (för att jag tydligen inte kan följa IKEAs instruktioner….). Jag har avskytt dem.

IMG_0101.JPG

Oerhört gammal bild, men ändå där syns det gamla bordet.

Sedan förra veckan var jag och Bobby i Malmö för att hämta lite foton från våra engångskameror och jag var på ett uruselt humör (oklart varför), så jag bad honom att vi skulle åka till Dollarstore och kolla runt lite. Där inne hittade jag en ny kärlek, andra må hata honom, men för mig är Rune världsbäst.  Rune drivs utav en solcellslampa och jag skrattade så jag grät när jag såg den.

Efter Dollarstore lyckades jag muta Bobby att följa med mig in på JYSK (i gengäld fick han TVÅ milkshakes från McDonald’s). Jag ville in där för att se om de sålde ut balkongmöbler (ogillar de vi har…), vi hittade en saccosäck som vi bestämde oss för att köpa. När vi står i kön ser jag något i ögonvrån, ett köksbord. Jag petar på Bobby och frågar honom vad han tycker och FÖR FÖRSTA GÅNGEN sedan vi träffades tycker vi bägge att bordet är fint!.. och till ett bra pris, dessutom! Vi åker hem och senare på kvällen går jag in på JYSKs hemsida för att kolla mått på bordet. Jag inser där och då att det där bra priset är en kampanj som skulle gå ut 7 timmar senare! Ut till Bobby och frågar vad han tycker, ska vi slå till? Valet är mitt, så jag reserverar bordet och på söndagen åker vi för att hämta det. Det gick sådär… vår bil är liten, mycket mindre än vad jag tror när jag köper möbler online… Men hem kom vi!

Och kolla så fint det blev!! Älskar det! Går runt och bara njuter! 😍

En lördag i livet

Hej!

Förstår inte vad som hänt, nuförtiden när jag är ledig vaknar jag alltid runt 7.30-7.45 och kan inte somna om. Jag minns de ljuva dagarna, när jag bodde i min skolåda i Malmö, då jag kunde sova bort en HEL lördag. Vakna runt lunch, äta lite (chips och Billy’s pan pizza) , kolla lite tv, sova lite till och sen repeat. Numera, när jag vaknar tidigt, går jag upp… smyger jag upp för att inte väcka B, går ut i vårt vardagsrum och kollar serier, samtidigt som jag scrollar i telefonen. Ibland råkar jag beställa saker online (det hände idag). Har gått lite väl loco på beställningar senaste veckan, men det är så skönt att inte behöva spara till bröllopet… Jag ska fortsätta spara, någon gång… typ i september. Septemberlönen ska inte slösas bort.

Idag har vi inga planer, så skönt. Jag ska försöka hålla mig till det, ibland blir jag lite rastlös. Imorgon däremot ska vi köra upp till bästa fotografen, Jennie, för att hämta våra bröllopsfoton!! I vanliga fall brukar hon leverera personligen, men vi fick inte riktigt ihop det, så vi valde att komma till henne istället.  Längtar så mycket efter att få se bilderna!!

Något annat jag längtar efter är att komma tillbaka till min enhet på måndag! Denna veckan hade vi fortfarande sammanslagning med två andra förskolor. Det har gått bra, men det är alltid skönt när man får komma ”hem”. Vi gick en promenad med barnen igår för att lämna lite saker som behöver vara på plats på måndag. När vi gick in i paviljongen kände jag mig glad. Vi har kämpat hela våren, med att skola in barn, få ihop avdelningarna, lära känna varandra i arbetslagen, lära känna huvudhuset. Ja, listan kan göras lång, men vi har kämpat oss blå för att allt skulle börja klaffa. Nu tror jag vi är på rätt väg. Denna terminen kommer allt falla på plats. Nu börjar arbetet på riktigt.

Måste bara berätta om en sak som hände igår strax innan jag skulle gå hem. Det kom in en mamma för att hämta sitt barns saker, då barnet slutar hos oss för att börja på en annan förskola. Vi pratar lite såsom man gör och när jag vänder mig om för att hjälpa barnen att klä på sig, säger mamman. ”Stinha, jag måste berätta en sak för dig.” Jag vänder mig tillbaka, osäker på om hon ska berätta något positivt eller negativt. Då berättar hon att varje kväll när hennes barn ska lägga sig så säger hon ”Mamma, jag älskar Stinha”. Jag höll på att börja gråta. Jag blev så himla glad. Speciellt när mamman tillägger att barnet ifråga är väldigt restriktiv med dessa ord. I vanliga fall äskar hon bara mamma och pappa. Det är sådana här saker som gör jobbet ovärderligt!

IMG_0269Från min examensdag 13 januari 2017. Så nära i tid, men ändå så längesedan!

What’s in a name?

Jag är en fundersam person. Jag funderar, vrider, vänder och oroar mig ganska så mycket. För en månad sedan gick all tankeverksamhet till bröllopet. Nu… jag har inget att oroa mig för. Mitt största problem just nu är när och hur jag ska ändra mitt efternamn. Ska jag ta bort mitt efternamn och bara ta B’s? Ska jag köra dubbelt?  Han och jag gjorde en deal för längesedan om att jag skulle ta hans efternamn och jag står fast vid det. För honom är det viktigt. Kulturella skillnader. Jag tänker mycket på identitet i nuläget. Jag har ju mitt namn, jag har alltid varit S.C.

Å ena sidan – vad händer med mig om jag tar bort C:et? Å andra sidan – sitter verkligen min identitet i mitt namn? Förändras jag för att mitt efternamn försvinner? Mitt arv försvinner ju inte? Mitt släktträd förändras inte för att jag byter efternamn. Min familj förändras inte för att jag byter.

Det är svårt. Fast det inte borde vara svårt. Jag vill att vi ska heta samma. Jag vill visa att vi hör ihop. Om inte annat blir livet lättare när vi befinner oss i USA. Då är jag mrs. L, inget annat. Tankarna går ihop sig och en dag, när jag känner mig redo kommer jag skicka in anmälan. Men för nu, vill jag bara vara jag, mitt förflutna, min nutid och min framtid – om så bara för en liten stund till.

Övre bild: Från vår första resa till familjen i USA.
Nedre bild: Från vår bröllopsdag. (Foto: Jennie Werther, Werthers foto)

Samma kvinna, något äldre på den nedre bilden. What’s in a name that which we call a rose by any other name would smell as sweet – Shakespeare

En ny verklighet

Om några veckor kommer jag att börja på min nya arbetsplats. Imorgon ska jag träffa några av de som redan jobbar där. Jag ska delta på deras studiedag, jag ska lära mig hur man handleder Läslyftet, något som jag ska vara ansvarig för ute i våra paviljonger. Det ska bli intressant, inte det som jag brinner för mest, men likväl intressant. 
 
Just nu är det mycket som snurrar i huvudet. Nervositeteten börjar komma och jag börjar såklart tvivla på om jag har gjort rätt. Jag sa upp mig från min nuvarande arbetsplats innan jag ens varit där ett år. Jag lämnar en trygghet, en enhet som jag vet hur den fungerar. Kollegor jag trivs oerhört bra med. En barngrupp som jag älskar. Ändå var det något som kliade. Vad vill jag och hur ska jag ta mig dit? Finns de möjligheterna här? Är jag 100% nöjd med min nuvarande situation? Frågorna snurrade och svaren var få. 
 
När höstterminen började pratade jag och B om mitt jobb och livet i allmänhet. Det han sa till mig då var startskottet för mitt beslut. Du är alltid arg eller irriterad när du kommer hem från jobbet. Även om du har haft en bra dag, så är det alltid något som irriterar dig. Han kände helt enkelt inte igen mig. JAG kände inte igen. Jag grät ofta, var stressad, blev irrationellt arg över småsaker som gick fel, hade ingen ork till något, blev frustrerad för att jag inte orkade med något… ja, listan kan göras väldigt lång. 
 
Men även om tankarna fanns där, att lämna och säga upp sig, så slog jag aldrig slag i saken. Förrän ett par månader senare, när jag av en händelse snubblade över annons på Platsbanken. En förskola i kommunen sökte platsansvarig för en enhet. Det vill jag ju göra! Hela hösten hade jag pratat om min dröm. Att få möjlighet att vara med och designa förskolor och sedan starta upp dem. Jag sökte tjänsten och blev kallad till intervju. Jag kunde inte tro det, skulle jag, som 27-åring och nyexad förskollärare bli platsansvarig för en hel enhet?! 
 
Nja… inte riktigt. Drömmen gick lite i stöpet. När jag var på intervjun framkom det att de inte ville ha mig som platsansvarig (såklart sa dem det inte så. De lindade in det snyggare, men undermeningen var densamma förstår jag såhär i efterhand). Däremot ville de ha mig som förskollärare på en av de nya avdelningarna som skulle öppnas i februari 2018. De frågade om jag var intresserad och jag svarade att det skulle jag väl kunna vara. Jag gick hem från intervju, skämdes för att jag varit där. Skämdes att jag ljugit för mina kollegor om var jag var den morgonen. Det tog inte lång tid innan förskolechefen ringde upp och erbjöd mig tjänsten. Jag bad om mer betänketid, eftersom jag skulle på en annan intervju. 
 
Redan innan jag gick på den intervjun hade jag nog bestämt mig mentalt. Delvis att jag skulle säga upp mig från min nuvarande tjänst, men också att jag skulle tacka ja till den första tjänsten. Jag kunde verkligen se mig själv i situationen. Starta upp något nytt, med nya fräscha idéer OCH med möjlighet att klättra, kunna göra mer. Jag tackade helt enkelt ja till tjänsten och imorgon ska jag träffa några av mina nya kollegor. Jag har fortfarande inte träffat mitt arbetslag – men, jag väljer att se detta som något positivt och något som jag kommer växa av. Det gör att lite av fjärilarna i magen försvinner, men bara lite…