Superwoman

Idag har det varit en turbulent dag. Lång historia kort.

  • Förrförra veckan blev jag sjuk, feber och ont i kroppen.
  • Upptäcker en konstig knuta i mitt ena bröst.
  • Söker vård, får remiss till mammografi.
  • Ingen är orolig, knutan är troligtvis en inflammerad körtel, därför är inte jag heller orolig.

Spola fram till efter undersökningen. Jag kommer till jobbet, småpratar med en kollega om hur mitt läkarbesök gått. Jag böjer mig fram för att prata med ett barn. När jag ska resa mig upp känner jag hur marken gungar under mig och sätter mig ned på huk för att återvinna balansen. Jag läggs ned på marken och vi försöker det mesta för att jag ska må bättre. Ett beslut tas om att jag ska bli körd till akuten för att bli undersökt.

Väl där får jag lägga mig på en brits och vila, Bobby kommer och en sköterska tar mitt blodtryck (135/70). Vi kommer fram till att jag troligtvis har spänt mig inför läkarbesöket och när jag sedan slappnade av så reagerade min kropp så här. Allting bra med andra ord och om jag mår bättre så får jag jobba imorgon! Ett besked som får mig att titta triumferande på Bobby. Vi hade precis innan haft samtalet om huruvida jag skulle jobba imorgon eller inte. Han gick med på att om sköterskan sa att det var ok, så kunde jag jobba (även om han fortfarande tycker att jag borde stanna hemma och vila).

Det är dock det här som har fått mig att fundera mycket på hur jag är som person. Jag fick idag bannor av min kollegor för att jag inte stannade hemma efter undersökningen. Inget fel på bannorna, jag gör likadant själv. Det är lättare att hjälpa andra, än vad det är att hjälp sig själv. Det som fick mig att fundera var när min ena kollega bannade mig med orden ”Man kan inte alltid vara superkvinna” (vilket hon har rätt i). Det som är sjukt i det hela var att jag blev så genuint GLAD för att hon kallade mig för superkvinna. Att bli kallad superwoman är bland de finaste komplimangerna jag kan få. ”Ja! Någon ser mig! Någon ser hur jag kämpar! Någon ser hur ambitiös jag är!”.

Det är så sjukt. Jag är stolt över att bli sedd som superwoman som fixar allt själv. För fan, jag är värre än barnen på jobbet. ”KAN SJÄLV”. Jag blir ledsen på mig själv och besviken. Varför?

  1. Min egen kropp lurade mig – jag har verkligen inte känt mig spänd/stressad/orolig alls, i alla fall inget jag varit medveten om.
  2. Jag skäms för att jag nu kanske inte upplevs som så stark.
  3. Jag skäms för att det inte var något fel på mig (frågan är hade det varit bättre om jag hade varit riktigt sjuk? Jag borde vara tacksam).
  4. Hur mina tankar gick när jag började må bättre?
    – Jag måste jobba imorgon. Jag har möten och stängning, det går inte att lösa om jag inte är där. (eh… jo… det gör det. Det VET jag, men det kände inte så).
    – Just det, jag måste börja 7.15 imorgon för jag måste uppdatera den där lathunden jag slängde ihop hastigt igår eftermiddag.
    – Vi måste få hem bilen på något sätt, den kan inte stå på jobbet.

Inte en enda tanke gick till att fundera på vad som kan vara orsaken till att jag blev så yr, inte en enda. Jag vill bara köra på, vilket såklart irra… nej, det irriterar inte Bobby, men jag kan förstå att det är frustrerande för honom att jag är som jag är när det kommer till jobbet. Jag vill inte missa något. Jag älskar mitt jobb, min arbetsplats, mina kollegor, min barngrupp. Jag älskar allt med jobbet. På riktigt.

När vi kommit hem från akuten  skulle jag gå in på jobbmejlen och mejla min chef. Ser att vi fått något mejl om traineeplatser. ”Hm… undrar vad det är?”. Läser igenom informationen, som handlar om just att få möjlighet till att vara trainee för att skapa en grund till att bli en framtida ledare inom kommunen. ”Tjoho! Det ska jag söka!! Shit, vad kul!”.

Jag har alltså precis kommit hem från akuten och funderar redan på ”nästa steg i karriären”. Det är sjukt och jag VET att inte är ensam om att vara såhär. Att hela tiden söka efter nästa steg. Nästa utmaning. Jag kastar mig ofta in i saker.

Au pair i USA? Ja, men varför inte?
Bartenderkurs i London? Fan, vad skoj!
Plugga det förskollärare? Jag vet inte vad det är eller vad det innebär, men det blir säkert kul!
Vara fackligt ombud på min nya arbetsplats? Ja, men fackligt är skoj!
Vara med i lokalavdelningens styrelse? Jag har ju fixat allt annat genom att kasta mig, så släng in mitt intresse också!

Jag säger inte att det är alltigenom dåligt. För, herre min gud, vad jag har lärt mig mycket  de senaste 10 åren, just för att jag bara har kastat mig in. Ifrågasatt mina val 100 gånger, men ändå alltid kommit ur starkare och klokare än innan. Därmed är jag tillbaka där jag var innan, superwoman, som ska göra allt och lite till för att inte missa något. Men till vilket pris?

Det jag vill komma till är att det här är så farligt. Jag har alltid älskat min, så som jag vill se det, ambitiösa sida. Det är den som får mig framåt, det är den som får mig att kämpa, det är den som gör mig bra på mitt jobb. Men vad gör den EGENTLIGEN med mig och andra som är som mig? Jag känner många som har blivit utmattade. Väldigt många. Personer i min egen ålder. Jag får ofta höra:

– Åh, jag var precis som du innan jag blev sjuk.

Ändå fortsätter jag köra på och tänker:

Det finns för- och nackdelar med allt.

En tanke om ekonomi och uppskattning

Igårkväll hade jag en väldigt laborerad tanke i mitt huvud angående mitt jobb… eller mitt yrke snarare. Idag har jag svårt att formulera den igen. 28 år och har fortfarande inte lärt mig att skriva ned mina tankar så att jag kan minnas dem vid ett bättre tillfälle. Suck…

Tanken gick ungefär såhär:

Jag jobbar inom en kommunal verksamhet. En verksamhet och ett yrke jag älskar. Dock ett yrke som inte är vidare högt prioriterat någonstans. Många kommuner går minus budgetmässigt, så gör även min. Detta gör att vi sedan förra året har fått dras med köpstopp, eftertanke innan vi tar vikarier, än större barngrupper och inga julfester (ja, julfesten är viktig, jag återkommer till den). Det är just köpstopp som sätter käppar i hjulen för oss, för just nu upplever jag en ond spiral hos mig själv. Å ena sidan pratar jag och mina kollegor om att vi INTE ska ta med egna saker nu inför julen, utan det får faktiskt vår arbetsgivare stå för, och gör dem inte det, tja synd. Det började med en kompromiss ”Ja, vi får ta med egna kavlar och pepparkaksformar… det är ju inte hela världen. Vi tar ju hem dem igen”. Sedan var det något annat, ”Nä, men jag tar med det hemifrån” och så har det fortsatt. Helt plötsligt står vi där IGEN, men egna pengar spenderade just för att vi ska kunna ha en värdig och meningsfull verksamhet för vår barngrupp. Förr talade man om att de som arbetade som lärare gjorde det för att de hade ett ”kall”, precis som sjuksköterskor. Det fanns en ”högre mening” med att bli lärare, för inte var det pengarna som lockade. Till mångt och mycket så tror jag att detta finns kvar. Jag blev lärare för att… tja, jag älskar att arbeta med barn, jag har fallenhet för det och, helt ärligt, trodde jag det skulle vara lekande lätt. Hur svårt är det att passa barn? (HAHAHAHAHAHAHAHAHA, tillåt mig att skratta. Gud, så naiv jag var!!). Men samtidigt ju längre utbildningen gick och ju mer jag lärde mig fick jag känslan av det här ”kallet”. Att kunna finnas där för några barn, att kunna vara en förebild och följa deras utveckling. Jag blir verkligen genuint glad för deras framsteg – jag gläds verkligen med föräldrarna! Och vad gör det då att jag spenderar några kronor (ett par hundra om året) på IKEA eller Dollarstore för att kunna möjliggöra denna utveckling? Det är inte rätt, men ibland, när jag mår bra och trivs, tror jag att det är värt det.

Angående julfesten. Innan jag avslutar, så vill jag adressera detta. Ja, det må vara småsint. En julfest hit eller dit. Men för mig symboliserar julfesten så mycket mer. En julfest (eller sommarfest, det är oviktigt) är ett sätt för en arbetsgivare att visa tacksamhet. Ett sätt att säga bra jobbat (för inte säger lönerevisionen det) och tack för det gångna året. Ett sätt att säga ”Vi ser hur ni kämpar, sliter och trollar med knäna – varsågoda!”. Men istället ställer man in, säger att det inte finns pengar. Kvar står missnöjda anställda som ser andra förvaltningar och chefer går på sina julbord och frågan vi ställer oss är ”När får vi vår uppskattning?”.

Lösryckta tankar en måndagskväll, jag lovar, igår var tanken mer välformulerad. Känslan ligger kvar i att jag vill göra förändring, jag har en vision, jag vet bara inte hur jag ska nå dit…

Trött

Jag är som min mor. Jag blir deppig på höstkanten. vilket är konstigt, för jag älskar hösten. Löven, färgerna, insekterna som försvinner, kylan, alla tända ljus, ja, listan kan göras mycket längre. Ändå blir jag deppig och går runt med en ängslig känsla i kroppen, samt tårarna ligger nära. Den känslan är det enda jag hatar med hösten. Varje år tar den känslan mig på sängen och varje år pratar jag med mamma som alltid säger ”Det är den här tiden på året”.

Det är under den här tiden på året som huvudet snurrar som mest, jag blir mer påverkad av saker i min närhet. Saker från jobb som gör att jag är vaken till 2-3 på natten, saker som har hänt tidigare livet, saker som jag borde göra, saker som jag inte borde göra. Så mycket saker och jag får svårare att sortera tankarna. Lägg till i år att jag har haft en helvetesmånad. I måndags försvann närminnet en stund. Vilket orsakade gråt, rädsla och bomull i huvudet. Bobby ledde mig tillbaka och jag kunde komma ihåg vad det var jag skulle göra. Dagen efter var jag på väg till jobbet och kunde inte för mitt liv komma ihåg vad jag åt till lunch dagen innan. Det tog säkert 20 minuter innan jag kom på det, jag vägrade (av ren princip) att kolla på matsedeln som hänger på avdelningen. ”Att komma ihåg en jävla lunch som jag VET jag åt ska väl inte vara så jävla svårt?!” Till slut kom det tillbaka, vi åt ju hedvigsoppa med smörgås.

Min fördel i det här hela är att:
– jag är vaken och kan känna igen tecken på stress
– jag vet om att jag mår sämre under januari, oktober, november och ibland december varje år

Tack vare detta, eller på grund av detta, har jag tagit två dagars semester så att jag får långledigt nästa vecka. Fredag – måndag. Jag behöver det. Jag behöver ladda batterierna. Återgå till det som får mig att må bra. Ska träffa Storasyster och överlämna lite paket till Myran. Jag ser fram emot det. Min fina syster. Min fina, knasiga syster som snart är mamma. Knäppt.

När framgången känns

Efter ett par turbulenta veckor på jobb börjar det nu reda upp sig. Det var varit mycket frånvaro och jag har fått dra mycket själv. Väldigt stressigt, frustrerande och jobbigt. Men, såhär i efterhand, är jag så stolt över mig själv. Jag har pallat trycket, jag har fortsatt att ge barnen allt, trygghet, omsorg och en massa bus. Vissa relationer har stärks och det gör så gott när jag får höra om barn som pratar om mig hemma. Som blir glada när föräldrarna, på morgonen, säger; ”Ska vi gå till Stinha?”. Jag älskar mitt jobb och jag satt precis och gick igenom vad vi har gjort denna terminen. Ja, utanför arbetstid, men ja, jag hade tråkigt och vi ska utvärdera snart… Hursomhelst, fy fan, vilket bra jobb vi har gjort. Vilken barngrupp vi har fått! Att kunna gå tillbaka och se deras utveckling, alltifrån den individuella till hela gruppens, fy fan vad jag blir glad!

Allt annat rullar på, Bobby har varit och hälsat på sin familj, jag stannade hemma denna gången. Han kom hem och jag kände mig hel igen. En hel vecka var han borta, första kvällen gick bra, andra kvällen spenderade jag hos en god vän och kollega. Sen blev jag uttråkad, så då åkte jag till IKEA. Det är sånt som händer. Fint blev det i alla fall.

Nu kommer snart Bobby hem med en kompis, de ska gå till gymmet. Jag ska roa mig med att skriva tackkort (som skulle skickats ut i augusti…..)

Hålla andan och trampa vatten

Hej,

denna veckan har varit jobbig och tung. Måndagen började med planering och lite ångest. Jag är skyddsombud för min enhet och jag fattar inte vad jag ska göra. Vad är mitt uppdrag? Tillbud – ehm… vad gör jag med dem? Mycket som snurrade. Tisdagen innebar en dag med nästan 12-timmars arbetsdag. Fick dock avsluta den med en riktigt bra föreläsning om matematik i förskolan. Jag och mitt arbetslag gick därifrån inspirerade. Onsdag – en kollega fick gå hem med feber. Innan jag gick skojade jag med den andra om att ”hon verkligen inte fick bli sjuk för då skulle jag stå själv på torsdagen”. Vad händer? Jo, hon får ryggskott en timme efter att jag har gått. Så onsdagskvällen gick åt till att leta vikarier och prata med chefen om hur morgondagen skulle lösas.

Jag sov inte mycket den natten, jag försökte reda ut hur jag hantera den kommande dagen. Jag gjorde en plan i huvudet – som gick åt helvete. Jag hade en plan om att vi skulle fortsätta som vanligt (hur jävla korkad är jag?!). Jag hade riktigt bra vikarier och mina härliga kollegor kom in med en tårtbit och kanelbulle för att peppa upp mig på rasten. Det uppskattades så mycket. Det var en tung och jobbig dag – klockade 10 timmar. Fredagen – riktigt bra vikarie, men jag var så trött. Jag orkade verkligen inte. Jag drack kaffe i samma takt som om jag hade haft det som dropp. Men, jag överlevde. Jag klarade det. Jag gick hem och kände mig inte lika värdelös som jag gjort på torsdagen.

Jag hatar att jag ställer så extremt höga krav på mig själva. Jag ställer så höga krav på att jag ska klara allt prickfritt och när jag inte gör det (med andra ord, när jag är mänsklig och gör så gott jag kan) blir jag otroligt nedstämd och ledsen. När jag hämtade Bobby på jobbet i torsdags började jag gråta. Inte av någon speciell anledning, mer än att jag var trött.  Jag vill inte ställa såhär höga krav. Ibland är det bra, det gör att jag är duktig på det jag gör, men de här dipparna. Jag klarar mig utan dem. Barnen hade en bra dag, jag gav dem så mycket som jag kunde. Jag löste problem som uppstod och ändå… ändå så känner jag mig värdelös när dagen är slut.

Jag vill gärna ge sken av att jag klarar allt, inga problem är för stora för mig, allting går att lösa. Sedan står jag där, bestämd över att klara mig själv utan hjälp och stöd. Jag har någon idé om att ”alla andra” klarar av allt, så då borde ju jag också. Jag är så glad att mina kollegor plockade upp detta. De tvingade på mig hjälp, de gav mig sötsaker för att peppa och de såg mig. Jag är så tacksam över detta. Jag behöver inte trampa vatten längre, för det finns de som slänger ut en livboj att haka tag i. DET är en arbetsmiljö jag ska fortsätta kämpa för att få ha kvar.

IMG_0581.JPG

Ibland är jag på djupt vatten, men jag har så många som kastar livbojar att jag överlever

Finding joy in the ordinary

Jag är i fas. Jag är i fas. Jag är i fas. Jag är i fas.

Jag är i fas med livet. Allting flyter på som det ska. Senast i onsdags när jag var på väg till ett möte på en annan enhet, stannade jag till, tog ett djup andetag och tänkte ”Jag är lycklig”. Jag vet inte vad som har förändrats, jag vet inte vad som har hänt, egentligen, men jag är faktiskt lycklig. Det finns inget jag skulle ändra på.

Jobbet går lysande, jag känner faktiskt lycka över att gå till jobbet. Jag är tacksam för att jag har mitt jobb. Ja, det var en tung vår med många inskolningar, mycket nytt och mycket stress (speciellt när jag blev sjukskriven). MEN känslan i kroppen när barnen kommer på morgonen och jag får släppa allt jag har i händerna för att de kommer springandes mot för att kramas – ovärderligt! Att sitta och prata med mina kollegor om ditten och datten – även detta ovärderligt!

Privat har jag fått många goda besked, senast idag kom det senaste. I lördags fick jag äntligen se Rent tillsammans med en av mina bästa kompisar. När de satte igång och tog första tonen fick jag gåshud. Hela tiden satt jag som på nålar och undrade om mitt sällskap skulle tycka om musikalen (det gjorde hon!!). Att få prata med min storasyster och kunna uttrycka rädslor och oro som finns ibland och bara bli lyssnad på, utan dömande, det betyder så mycket. Hon är också mycket duktig på att dra ned mig på jorden och säga ifrån när jag drar iväg för mycket. Kort sagt är familjerelationerna på topp på alla plan just nu. Jag kunde inte be om mer.

Och min älskade make, min klippa, mitt ankare. Har varit sådär löjligt nykär  i flera månader nu. Kan ju bero på bröllopet i och för sig, men vi har också landat i det som är vi. Vi orkar mera, vi vill mera, vi vågar drömma.

Allt har bara kommit in ett lunk som fungerar bra för mig. Jag har funnit ett lugn inom mig som inte funnits tidigare. Jag är lycklig och jag tänker rida på den här känslan så länge som möjligt.

IMG_0651

En bröllopspresent med sand och stenar från Grekland 😍

En lugn vecka

Hej, igen!

Snart är denna vecka över och den har gått fort! Allt har varit bra, lugnt och stilla. Jobbet går bra, vi skrattar och har kul dagarna i ända. Vi busar och leker och övar nya ord varje dag. Helt ärligt, Gud, vad jag älskar mitt jobb!!

Idag gjorde Bobby och jag en liten utflykt in till Malmö. Lyckades självklart pricka in en MFF-match… köer till höger och vänster. Jag fick kasta ut Bobby ur bilen och sen försöka hitta parkering själv. Detta är min största rädsla när det kommer till bilkörning – parkering. Två gånger har jag skrapat bilar, bägge gångerna var garage inblandade. Jag är alltså livrädd för parkeringshus. Men idag tog jag tag i mig själv och körde in i ett helt nytt. Till min lycka kunde jag köra rakt fram in i en ficka. *lycka*
Efter min parkeringsframgång, mötte jag upp Bobby hos tatueraren. Bobby har många tatueringar, stora. Jag har en liten fjuttig i nacken, som jag har en hatkärlek till. Bobby bokade in sin tid och det gjorde jag också. Även denna gång blir det en liten fjuttig en, men på underarmen. Fick ett väldigt fint bemötande av killen som ska tatuera oss så det känns bra. Nervöst, men bra. Ska inte göra det förrän i oktober så hinner nog stressa upp mig nog tills dess… haha

Imorgon är det fredag och då ska jag hänga lite med mina kollegor på kvällen. Lite AW och lite Perikles på Stortorget i Trelleborg, mys mys! På lördag skulle min mamma och mormor kommit ned för att fira min födelsedag (på tisdag smäller det!!), men i och med Palmfestivalen så fick vi ställa in. Men det kommer fler gånger.

Nu tänker jag gå och tvätta mitt lilla ansikte och sedan har jag en efterlängtad dejt med min kudde. Livet leker och jag bara hänger med.

Back on track

Idag var första dagen tillbaka på jobbet. Men, denna veckan är vi fortfarande sammanslagna så det är inte på ”riktigt”. Dagen gick oerhört fort och helt plötsligt var det dags att gå hem. Tänk ändå, nu går jag in på min fjärde termin som förskollärare, helt sjukt vad tiden går fort! Två arbetsplatser och fyra olika arbetslagskonstellationer. Hoj, hoj, livet rusar fram!

I övrigt blir veckan rätt så lugn, tror jag. Jag jobbar bara mellantider och B jobbar sina vanliga kontorstider. Mat för hela veckan är fixad, lägenheten är städad och tvätt undanplockad… Vad 17 ska jag göra hela veckan? Vill göra något vettigt med tiden, funderar på att cykla ett par rundor. Min massör sa att hon tycker jag ska börja styrketräna för att skona min rygg så får kanske kolla in några gym med gruppass…

På söndag ska vi i alla fall hämta våra bröllopsfoton! Längtar! Världens bästa Jennie Werther har tagit våra foton och trots att hon är lokaliserad 2.5 timmar bort kommer vi fortsätta använda henne som fotograf. Kolla in hennes bilder på Werthers foto! Prisvärd och världens gulligaste tjej!

Nu är det dags att dejta kudden, tidig morgon imorgon, börjar 07.00 så får gå hemifrån 06.30 ungefär. Snaaark!

Att tvivla

Att få arbeta med något man brinner för är, tyvärr, få förunnat. Jag älskar mitt yrke, självklart finns det dåliga dagar, jobbiga dagar med jobbiga beslut att fatta. Men det betalar tillbaka sig så mycket.

Till exempel.
Jag och B kom precis tillbaka från en shoppingtur på Willys. Precis när vi står och ska hämta ut vår skanner går det förbi en liten pojke. Jag tittar till snabbt och ler (såsom jag alltid gör mot barn som söker min blick). Pojken tittar tillbaka, går förbi och snurrar runt och ler stort. Då inser jag att det var ett utav mina ”gamla” barn. Vi sprang på varandra ett par gånger under tiden vi var i affären och varje gång sökte han min blick och log stort. Just denna gången stannade jag inte och pratade (jag var osäker på om föräldern kände igen mig och… tja, det kan bli en lustig situation då…), men det gjorde mig så glad. Han kom ihåg mig och blev glad när han såg mig. Trots konflikter vi varit i, trots att han blivit väldigt frustrerad när jag inte förstått vad han menat, så blev han ändå glad att se mig. Det värmer hjärtat. Jag gör något bra, jag är duktig på det jag gör.

Det som har varit trist under våren är att jag inte har känt detta. Jag har många gånger känt mig inkompetent, otillräcklig och totalt utan kunskap. Hur 17 tröstar man fem stycken barn som allihop storgråter och inte alls vill bli tröstade? Jag har känt mig osäker inför föräldrar, osäker inför (relativt) enkla beslut och jag har tvivlat. Jag har tvivlat på huruvida det var rätt av mig att byta arbetsplats. Jag har tvivlat på om jag var redo för att starta upp nya avdelningar. Jag har tvivlat på om jag verkligen skulle vara förskollärare. Det har varit otroligt jobbigt och utan mina närmsta kollegor hade jag gett upp. Min styvpappa brukar säga att man ska trivas på sitt jobb, eftersom man är där så mycket under veckorna. Detta har ringt i mina öron och jag har inte fått ihop det. Jag har ju trivts på jobbet, med både kollegor, barn och chefer. Ändå är det något som har skavt. 

Det tog mig fram till sommaren innan jag förstod vad det var som skavde. Jag kände mig fejk. Att jag hade överdrivit min kompetens och erfarenhet. Att jag helt enkelt hade lurat min chef.  Under våren har jag suttit i cirka fem möten med min chef. Vissa av dem som en del i vårt samverkansavtal och vissa som i ett medarbetarsamtal. Under ett samtal bröt jag ihop, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag grät och grät, samtidigt som jag tänkte att hon nog redan nu ångrade sitt val av att anställa mig. När jag lämnade mötet fick jag både kramar och goda råd, något som betydde väldigt mycket för mig. Luften blev lättare att andas.

Under försommaren började jag fundera på att byta arbetsplats igen, jag var helt enkelt inte redo för det här. Det är inget fel i att inse sina misstag. Jag provade och det gick inte. Ingen skam i det. Det som fick mig att tänka om var när jag och min chef hade det Obligatoriska medarbetarsamtalet. Hon ställde frågor och jag svarade ärligt och utifrån hjärtat.  Vi satt och pratade en lång stund när hon berättar för mig att hon är glad att hon anställt mig och att jag besitter många kvalitéer som hon anser att en förskollärare ska ha.

Den eftermiddagen växte jag 20 centimeter. Helt plötsligt tvivlade jag inte längre. Jag hade blivit vald, inte på ”falska” meriter, utan faktiskt för att jag är extremt duktig på vad jag gör. Det var där och då det slog mig, jag kan ta mycket på en arbetsplats. Stress, övertid, extra projekt som ”måste göras” och så vidare. Så länge jag har en chef som håller mig om ryggen och stöttar mig. Oavsett var jag landar i min karriär är det detta jag ska sträva efter – att ha en bra chef som visar förståelse och som inte ber en rycka upp sig. En chef som lyssnar och ser mig väger upp allt tungt som kan komma till en när man arbetar med människor.

Nu börjar snart höstterminen och jag ser framemot den.  Jag har vilat upp mig ordentligt under semestern (som tillsynes på bilden, haha). Det blir en ny konstellation i mitt arbetslag, så tid kommer gå till att arbeta ihop sig. Nya projekt ska planeras, nya dokumentationer ska göras, nya barn ska skolas in och livet utanför ska fortsätta snurra. Men jag känner mig redo, redo att ta mig an nya utmaningar tillsammans med mina närmsta kollegor, som jag också vet håller mig om ryggen i vått och torrt. Detta läsåret kommer bli bra, tungt, men riktigt bra!

IMG_0565

 

 

*Lokal pedagogisk planering

Första veckan – check!

Nu har jag jobbat mitt första vecka på mitt nya jobb och även om jag är trött så är jag så peppad! Det här kommer bli så bra! Äntligen tas min expertis tillvara på, jag lyssnas på och jag känner mig sedd. Det har gått en vecka och idag fick jag (och min kollega) fint beröm av vår chef, något som hände efter ETT år på min gamla arbetsplats. Det är viktigt för mig med en ledning som visar uppskattning och fina ord kostar ingenting. 
 
Vi har kämpat, släpat möbler, bråkat med en leverantör, svettats på möbelvaruhus, skrattat, pratat, planerat och bara haft en riktigt bra vecka. Igår blev det som sagt svettigt, vi åkte för att handla småsaker som vi inte kunde få från leverantören. Jag hade med mig legitimation och vårt företagskort. Vi gick runt i cirka 2 timmar och landar äntligen vid kassan. När allt blivit skannat och jag lämnar över kortet tittar kassörskan på mig som om jag vore dum i huvudet.
Kassörskan: Det här kortet har gått ut…
Jag: Va? Du skojar?
Kassörskan: … För 4 år sedan…
Jag trodde jag skulle dö, ville lägga mig ned på golvet och gråta. Som tur väl var löste sig allt och vi kunde åka tillbaka till enheten.
 
Idag har vi planerat inför när våra övriga kollegor kommer på måndag. Vi kommer vara 5 som arbetar i vår del och sammanlagt 10 på hela enheten. Jag har fått ansvar för att berätta om vissa delar och jag är så glad och tacksam för förtroendet! Detta kommer verkligen att bli bra, det ska bli kul att träffa de andra äntligen. Detta är ett stort steg framåt för mig och det är ett steg upp på karriärsstegen. 
 
Idag är jag trött och jag ska utnyttja denna helgen till fullo. Vi ska mysa tillsammans och bara vara. Måndag är en ny vecka och på torsdag anländer första vändan barn. Detta ska bli så skoj!