Min klippa, mitt allt

Min älskade man. Allt vad han får stå ut med. Tårar, ilska och frustration. Ändå står han stadigt och håller mig hårt när det blåser omkring mig.

Han lyssnar, han kramar, han finns där. När det är jobbigt finns han där och ber aldrig om något tillbaka.

Att få känna sig så villkorslöst älskad är en läskig känsla, men också en trygghet. Jag håller ihop, alltid, men så fort jag hör nyckeln i dörren så brister det. Tårarna forsar och jag behöver inte säga ett ord förrän han släpper allt han har för händerna och bara fångar upp mig.

Känslan att få komma hem, känslan av att ”Här kan jag vara mig själv”, ovärderlig. Att aldrig behöva censurera mig själv, utan jag får spela ut hela mitt känsloregister och ändå känna att min trygghet, min hamn finns där.

Jag trodde aldrig detta skulle hända. Jag trodde jag skulle få fortsätta vara en båt utan hamn, utan ett ankare, men sen bara var han där. Och det är precis så det ska vara.

Hålla andan och trampa vatten

Hej,

denna veckan har varit jobbig och tung. Måndagen började med planering och lite ångest. Jag är skyddsombud för min enhet och jag fattar inte vad jag ska göra. Vad är mitt uppdrag? Tillbud – ehm… vad gör jag med dem? Mycket som snurrade. Tisdagen innebar en dag med nästan 12-timmars arbetsdag. Fick dock avsluta den med en riktigt bra föreläsning om matematik i förskolan. Jag och mitt arbetslag gick därifrån inspirerade. Onsdag – en kollega fick gå hem med feber. Innan jag gick skojade jag med den andra om att ”hon verkligen inte fick bli sjuk för då skulle jag stå själv på torsdagen”. Vad händer? Jo, hon får ryggskott en timme efter att jag har gått. Så onsdagskvällen gick åt till att leta vikarier och prata med chefen om hur morgondagen skulle lösas.

Jag sov inte mycket den natten, jag försökte reda ut hur jag hantera den kommande dagen. Jag gjorde en plan i huvudet – som gick åt helvete. Jag hade en plan om att vi skulle fortsätta som vanligt (hur jävla korkad är jag?!). Jag hade riktigt bra vikarier och mina härliga kollegor kom in med en tårtbit och kanelbulle för att peppa upp mig på rasten. Det uppskattades så mycket. Det var en tung och jobbig dag – klockade 10 timmar. Fredagen – riktigt bra vikarie, men jag var så trött. Jag orkade verkligen inte. Jag drack kaffe i samma takt som om jag hade haft det som dropp. Men, jag överlevde. Jag klarade det. Jag gick hem och kände mig inte lika värdelös som jag gjort på torsdagen.

Jag hatar att jag ställer så extremt höga krav på mig själva. Jag ställer så höga krav på att jag ska klara allt prickfritt och när jag inte gör det (med andra ord, när jag är mänsklig och gör så gott jag kan) blir jag otroligt nedstämd och ledsen. När jag hämtade Bobby på jobbet i torsdags började jag gråta. Inte av någon speciell anledning, mer än att jag var trött.  Jag vill inte ställa såhär höga krav. Ibland är det bra, det gör att jag är duktig på det jag gör, men de här dipparna. Jag klarar mig utan dem. Barnen hade en bra dag, jag gav dem så mycket som jag kunde. Jag löste problem som uppstod och ändå… ändå så känner jag mig värdelös när dagen är slut.

Jag vill gärna ge sken av att jag klarar allt, inga problem är för stora för mig, allting går att lösa. Sedan står jag där, bestämd över att klara mig själv utan hjälp och stöd. Jag har någon idé om att ”alla andra” klarar av allt, så då borde ju jag också. Jag är så glad att mina kollegor plockade upp detta. De tvingade på mig hjälp, de gav mig sötsaker för att peppa och de såg mig. Jag är så tacksam över detta. Jag behöver inte trampa vatten längre, för det finns de som slänger ut en livboj att haka tag i. DET är en arbetsmiljö jag ska fortsätta kämpa för att få ha kvar.

IMG_0581.JPG

Ibland är jag på djupt vatten, men jag har så många som kastar livbojar att jag överlever

It’s the little things in life

Ännu en vecka till ända och en annan har börjat. Förra veckan löpte på, smärtfritt. Veckorna går så sjukt fort just nu. Jag hinner knappt blinka och så är det fredag.

MEN, i fredags hände det saker. Jag var ute och åt tillsammans med mina härliga kollegor på Pinchos i Malmö. Jag plockade upp en av mina kollegor innan och självklart så imponerade jag med mina körskills genom att nästan köra rakt in i en lyktstolpe det första jag gjorde… Till mitt försvar, solen lyste mig i ögonen och jag försökte undvika att köra in en parkerad bil… Kvällen var lugn, men väldigt mysigt. Det är så roligt att lära känna varandra utanför jobbet.

Denna veckan blir relativt lugn, imorgon får jag köra en monsterpass på nästan 12 timmar. Sådär skoj, men det blir säkert bra. En gång är ingen gång. Annars händer det inget, i helgen ska jag och Bobby bara mysa eftersom han ska åka iväg en liten sväng nästa vecka. Men jag kommer hålla mig upptagen. Ombudsdag tillsammans med kick-off på torsdag och på fredag nästa vecka så ska mitt arbetslag komma hem hit och äta och mysa.

Men nu är nu och denna veckan ska först klaras av. Men som med allt annat så kommer det att gå fort.

och så blev det ett nytt köksbord

Jag har länge haft ett hat gentemot vårt köksbord. Eller, våra köksbord. Fel storlek, fel färg, missfärgade, sönder (för att jag tydligen inte kan följa IKEAs instruktioner….). Jag har avskytt dem.

IMG_0101.JPG

Oerhört gammal bild, men ändå där syns det gamla bordet.

Sedan förra veckan var jag och Bobby i Malmö för att hämta lite foton från våra engångskameror och jag var på ett uruselt humör (oklart varför), så jag bad honom att vi skulle åka till Dollarstore och kolla runt lite. Där inne hittade jag en ny kärlek, andra må hata honom, men för mig är Rune världsbäst.  Rune drivs utav en solcellslampa och jag skrattade så jag grät när jag såg den.

Efter Dollarstore lyckades jag muta Bobby att följa med mig in på JYSK (i gengäld fick han TVÅ milkshakes från McDonald’s). Jag ville in där för att se om de sålde ut balkongmöbler (ogillar de vi har…), vi hittade en saccosäck som vi bestämde oss för att köpa. När vi står i kön ser jag något i ögonvrån, ett köksbord. Jag petar på Bobby och frågar honom vad han tycker och FÖR FÖRSTA GÅNGEN sedan vi träffades tycker vi bägge att bordet är fint!.. och till ett bra pris, dessutom! Vi åker hem och senare på kvällen går jag in på JYSKs hemsida för att kolla mått på bordet. Jag inser där och då att det där bra priset är en kampanj som skulle gå ut 7 timmar senare! Ut till Bobby och frågar vad han tycker, ska vi slå till? Valet är mitt, så jag reserverar bordet och på söndagen åker vi för att hämta det. Det gick sådär… vår bil är liten, mycket mindre än vad jag tror när jag köper möbler online… Men hem kom vi!

Och kolla så fint det blev!! Älskar det! Går runt och bara njuter! 😍

Finding joy in the ordinary

Jag är i fas. Jag är i fas. Jag är i fas. Jag är i fas.

Jag är i fas med livet. Allting flyter på som det ska. Senast i onsdags när jag var på väg till ett möte på en annan enhet, stannade jag till, tog ett djup andetag och tänkte ”Jag är lycklig”. Jag vet inte vad som har förändrats, jag vet inte vad som har hänt, egentligen, men jag är faktiskt lycklig. Det finns inget jag skulle ändra på.

Jobbet går lysande, jag känner faktiskt lycka över att gå till jobbet. Jag är tacksam för att jag har mitt jobb. Ja, det var en tung vår med många inskolningar, mycket nytt och mycket stress (speciellt när jag blev sjukskriven). MEN känslan i kroppen när barnen kommer på morgonen och jag får släppa allt jag har i händerna för att de kommer springandes mot för att kramas – ovärderligt! Att sitta och prata med mina kollegor om ditten och datten – även detta ovärderligt!

Privat har jag fått många goda besked, senast idag kom det senaste. I lördags fick jag äntligen se Rent tillsammans med en av mina bästa kompisar. När de satte igång och tog första tonen fick jag gåshud. Hela tiden satt jag som på nålar och undrade om mitt sällskap skulle tycka om musikalen (det gjorde hon!!). Att få prata med min storasyster och kunna uttrycka rädslor och oro som finns ibland och bara bli lyssnad på, utan dömande, det betyder så mycket. Hon är också mycket duktig på att dra ned mig på jorden och säga ifrån när jag drar iväg för mycket. Kort sagt är familjerelationerna på topp på alla plan just nu. Jag kunde inte be om mer.

Och min älskade make, min klippa, mitt ankare. Har varit sådär löjligt nykär  i flera månader nu. Kan ju bero på bröllopet i och för sig, men vi har också landat i det som är vi. Vi orkar mera, vi vill mera, vi vågar drömma.

Allt har bara kommit in ett lunk som fungerar bra för mig. Jag har funnit ett lugn inom mig som inte funnits tidigare. Jag är lycklig och jag tänker rida på den här känslan så länge som möjligt.

IMG_0651

En bröllopspresent med sand och stenar från Grekland 😍

…och livet flyter på

Hej!

Onsdag igen, förstår inte vart veckorna tar vägen?! Måndag och sen helt plötsligt är det fredag igen. Det tyder väl på att jag har roligt under veckorna så tiden går fort… Allting bara flyter på och jag har mycket att ser fram emot under hösten.

Nu i september ska jag och en kompis gå på Rent i Ystad (LÄNGTAR!) och en AW med jobbet är inbokad! I oktober åker Bobby till USA, vilket är trist, men jag håller mig sysselsatt och bjuder in mina härliga kollegor på middag och mys när han har åkt. När Bobby kommer hem är det dags för min tatuering, börjar bli lite nervös… MEN, den är så liten så det ska inte göra ont… I november händer STORA saker, först West Side Story på Malmö opera och senare den månaden blir jag moster!! GALET! Längtar efter lilla Myran så!! Sen är det december med julfester, släktmiddagar och allt vad det innebär. Både jag och Bobby kommer jobba under mellandagarna, men det blir inte så jobbigt eftersom julen ligger som den gör i år.

Mycket som händer och jag känner mig väldigt harmonisk. Nöjd och glad med livet liksom. Förra helgen åkte jag upp till Växjö för att hälsa på min familj. Det var välbehövligt. Har inte träffat någon av dem sedan bröllopet, tror jag. Jag fick göra min mormor glad genom att ge henne en för tidig födelsedagspresent, jag umgicks med min farmor och självklart närmsta familjen också. Hade velat träffa systrarna lite också, men dem pratar jag ju med ändå. Speciellt min storasyster, vi snittar nog minst 2.5 timme varje gång vi pratar i telefon. När våra makar frågar vad vi kan prata om så länge så blir svaret alltid ”Ja… jag vet inte. Vi började prata om jobb… sen gick vi över till växter… lite politik… funderingar kring samhället i stort… men nä… egentligen inget speciellt”. Min fina storasyster!

Det var väl det för denna gången… jag har mycket som snurrar i huvudet, men som inte fått fäste ännu, men allting känns väldigt hanterbart och jag känner mig lycklig.

En lugn vecka

Hej, igen!

Snart är denna vecka över och den har gått fort! Allt har varit bra, lugnt och stilla. Jobbet går bra, vi skrattar och har kul dagarna i ända. Vi busar och leker och övar nya ord varje dag. Helt ärligt, Gud, vad jag älskar mitt jobb!!

Idag gjorde Bobby och jag en liten utflykt in till Malmö. Lyckades självklart pricka in en MFF-match… köer till höger och vänster. Jag fick kasta ut Bobby ur bilen och sen försöka hitta parkering själv. Detta är min största rädsla när det kommer till bilkörning – parkering. Två gånger har jag skrapat bilar, bägge gångerna var garage inblandade. Jag är alltså livrädd för parkeringshus. Men idag tog jag tag i mig själv och körde in i ett helt nytt. Till min lycka kunde jag köra rakt fram in i en ficka. *lycka*
Efter min parkeringsframgång, mötte jag upp Bobby hos tatueraren. Bobby har många tatueringar, stora. Jag har en liten fjuttig i nacken, som jag har en hatkärlek till. Bobby bokade in sin tid och det gjorde jag också. Även denna gång blir det en liten fjuttig en, men på underarmen. Fick ett väldigt fint bemötande av killen som ska tatuera oss så det känns bra. Nervöst, men bra. Ska inte göra det förrän i oktober så hinner nog stressa upp mig nog tills dess… haha

Imorgon är det fredag och då ska jag hänga lite med mina kollegor på kvällen. Lite AW och lite Perikles på Stortorget i Trelleborg, mys mys! På lördag skulle min mamma och mormor kommit ned för att fira min födelsedag (på tisdag smäller det!!), men i och med Palmfestivalen så fick vi ställa in. Men det kommer fler gånger.

Nu tänker jag gå och tvätta mitt lilla ansikte och sedan har jag en efterlängtad dejt med min kudde. Livet leker och jag bara hänger med.

En helt onödig pryl…typ

För ett par veckor sedan gick vår dammsugarslang sönder. Vi tejpade ihop den och fick den att fungera!… fram tills jag skulle dammsuga i lördags. Slangen fortsatte spricka, jag tejpade, den sprack, jag tejpade, den sprack… Och så höll vi på en stund tills jag tappade tålamodet och råkade dra sönder slangen rejält…

Vi började då prata om att köpa en ny dammsugare, men släppte det rätt fort eftersom vi skulle till Lagan. På vägen hem därifrån började vi prata om dammsugare och Bobby började googla robotdammsugare. Vi velade fram och tillbaka, är den värd priset? Kommer resultatet bli bra? Fungerar de verkligen? Efter mycket om och men bestämde vi oss för att prova, i värsta fall kan man ju lämna tillbaka.

Nu under kvällen hade den äntligen laddat klart och vi provkörde. Den fungerar riktigt bra, den är dock ofantligt trög när den ska ”hitta hem” igen, men det kan jag nog överleva. Vi får se hur det fungerar, vi har ställt i den på att dammsuga varje dag klockan 10, så vi får väl se om den har fastnat någonstans när vi kommer hem.

 

Wedding pics!

Idag körde vi som sagt upp till Lagan för att hämta våra bilder hos Jennie. Väldigt exalterade och nyfikna! Bilderna blev sååå fina! Hela kroppen fylls med värme när jag tittar på dem! Vi tar en titt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vår first-look. Känner så mycket kärlek till den här mannen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Älskar, älskar honom!

Ett litet smakprov. Är så himla glad och tacksam att vi hittade Jennie! Kan varmt rekommendera henne! Professionell och fick till och med mig att slappna av. Hon är lätt vår stående fotograf i framtiden!

En lördag i livet

Hej!

Förstår inte vad som hänt, nuförtiden när jag är ledig vaknar jag alltid runt 7.30-7.45 och kan inte somna om. Jag minns de ljuva dagarna, när jag bodde i min skolåda i Malmö, då jag kunde sova bort en HEL lördag. Vakna runt lunch, äta lite (chips och Billy’s pan pizza) , kolla lite tv, sova lite till och sen repeat. Numera, när jag vaknar tidigt, går jag upp… smyger jag upp för att inte väcka B, går ut i vårt vardagsrum och kollar serier, samtidigt som jag scrollar i telefonen. Ibland råkar jag beställa saker online (det hände idag). Har gått lite väl loco på beställningar senaste veckan, men det är så skönt att inte behöva spara till bröllopet… Jag ska fortsätta spara, någon gång… typ i september. Septemberlönen ska inte slösas bort.

Idag har vi inga planer, så skönt. Jag ska försöka hålla mig till det, ibland blir jag lite rastlös. Imorgon däremot ska vi köra upp till bästa fotografen, Jennie, för att hämta våra bröllopsfoton!! I vanliga fall brukar hon leverera personligen, men vi fick inte riktigt ihop det, så vi valde att komma till henne istället.  Längtar så mycket efter att få se bilderna!!

Något annat jag längtar efter är att komma tillbaka till min enhet på måndag! Denna veckan hade vi fortfarande sammanslagning med två andra förskolor. Det har gått bra, men det är alltid skönt när man får komma ”hem”. Vi gick en promenad med barnen igår för att lämna lite saker som behöver vara på plats på måndag. När vi gick in i paviljongen kände jag mig glad. Vi har kämpat hela våren, med att skola in barn, få ihop avdelningarna, lära känna varandra i arbetslagen, lära känna huvudhuset. Ja, listan kan göras lång, men vi har kämpat oss blå för att allt skulle börja klaffa. Nu tror jag vi är på rätt väg. Denna terminen kommer allt falla på plats. Nu börjar arbetet på riktigt.

Måste bara berätta om en sak som hände igår strax innan jag skulle gå hem. Det kom in en mamma för att hämta sitt barns saker, då barnet slutar hos oss för att börja på en annan förskola. Vi pratar lite såsom man gör och när jag vänder mig om för att hjälpa barnen att klä på sig, säger mamman. ”Stinha, jag måste berätta en sak för dig.” Jag vänder mig tillbaka, osäker på om hon ska berätta något positivt eller negativt. Då berättar hon att varje kväll när hennes barn ska lägga sig så säger hon ”Mamma, jag älskar Stinha”. Jag höll på att börja gråta. Jag blev så himla glad. Speciellt när mamman tillägger att barnet ifråga är väldigt restriktiv med dessa ord. I vanliga fall äskar hon bara mamma och pappa. Det är sådana här saker som gör jobbet ovärderligt!

IMG_0269Från min examensdag 13 januari 2017. Så nära i tid, men ändå så längesedan!