What’s in a name?

Jag är en fundersam person. Jag funderar, vrider, vänder och oroar mig ganska så mycket. För en månad sedan gick all tankeverksamhet till bröllopet. Nu… jag har inget att oroa mig för. Mitt största problem just nu är när och hur jag ska ändra mitt efternamn. Ska jag ta bort mitt efternamn och bara ta B’s? Ska jag köra dubbelt?  Han och jag gjorde en deal för längesedan om att jag skulle ta hans efternamn och jag står fast vid det. För honom är det viktigt. Kulturella skillnader. Jag tänker mycket på identitet i nuläget. Jag har ju mitt namn, jag har alltid varit S.C.

Å ena sidan – vad händer med mig om jag tar bort C:et? Å andra sidan – sitter verkligen min identitet i mitt namn? Förändras jag för att mitt efternamn försvinner? Mitt arv försvinner ju inte? Mitt släktträd förändras inte för att jag byter efternamn. Min familj förändras inte för att jag byter.

Det är svårt. Fast det inte borde vara svårt. Jag vill att vi ska heta samma. Jag vill visa att vi hör ihop. Om inte annat blir livet lättare när vi befinner oss i USA. Då är jag mrs. L, inget annat. Tankarna går ihop sig och en dag, när jag känner mig redo kommer jag skicka in anmälan. Men för nu, vill jag bara vara jag, mitt förflutna, min nutid och min framtid – om så bara för en liten stund till.

Övre bild: Från vår första resa till familjen i USA.
Nedre bild: Från vår bröllopsdag. (Foto: Jennie Werther, Werthers foto)

Samma kvinna, något äldre på den nedre bilden. What’s in a name that which we call a rose by any other name would smell as sweet – Shakespeare

Vi åkte på semester

Nu har halva veckan gått. Både tiden och svetten rinner mellan fingrarna. Dagarna har gått mycket fort och jag längtar lite tills vi ska sätta igång ordentligt. Denna vecka har jag fått lär känna en av mina kollegor, L,  bättre. Ser framemot att arbeta tillsammans i höst. Men innan hösten kommer, ska jag visa lite bilder på från vår smekmånad till Kos.

En helt fantastisk resa, all-inklusive med massa mys och när till och med jag lyckas slappna av och bara vara, då är det är bra ställe.

Hela resan var urmysig och precis vad vi behövde. Bara vara vi två. En resort med fokus på välbefinnande och helt utan barn (låter hemskt, såklart…..), det var skönt. Att äntligen kunna slappna av och INTE stressa över ett stundande bröllop – OVÄRDERLIGT!

Back on track

Idag var första dagen tillbaka på jobbet. Men, denna veckan är vi fortfarande sammanslagna så det är inte på ”riktigt”. Dagen gick oerhört fort och helt plötsligt var det dags att gå hem. Tänk ändå, nu går jag in på min fjärde termin som förskollärare, helt sjukt vad tiden går fort! Två arbetsplatser och fyra olika arbetslagskonstellationer. Hoj, hoj, livet rusar fram!

I övrigt blir veckan rätt så lugn, tror jag. Jag jobbar bara mellantider och B jobbar sina vanliga kontorstider. Mat för hela veckan är fixad, lägenheten är städad och tvätt undanplockad… Vad 17 ska jag göra hela veckan? Vill göra något vettigt med tiden, funderar på att cykla ett par rundor. Min massör sa att hon tycker jag ska börja styrketräna för att skona min rygg så får kanske kolla in några gym med gruppass…

På söndag ska vi i alla fall hämta våra bröllopsfoton! Längtar! Världens bästa Jennie Werther har tagit våra foton och trots att hon är lokaliserad 2.5 timmar bort kommer vi fortsätta använda henne som fotograf. Kolla in hennes bilder på Werthers foto! Prisvärd och världens gulligaste tjej!

Nu är det dags att dejta kudden, tidig morgon imorgon, börjar 07.00 så får gå hemifrån 06.30 ungefär. Snaaark!

Att tvivla

Att få arbeta med något man brinner för är, tyvärr, få förunnat. Jag älskar mitt yrke, självklart finns det dåliga dagar, jobbiga dagar med jobbiga beslut att fatta. Men det betalar tillbaka sig så mycket.

Till exempel.
Jag och B kom precis tillbaka från en shoppingtur på Willys. Precis när vi står och ska hämta ut vår skanner går det förbi en liten pojke. Jag tittar till snabbt och ler (såsom jag alltid gör mot barn som söker min blick). Pojken tittar tillbaka, går förbi och snurrar runt och ler stort. Då inser jag att det var ett utav mina ”gamla” barn. Vi sprang på varandra ett par gånger under tiden vi var i affären och varje gång sökte han min blick och log stort. Just denna gången stannade jag inte och pratade (jag var osäker på om föräldern kände igen mig och… tja, det kan bli en lustig situation då…), men det gjorde mig så glad. Han kom ihåg mig och blev glad när han såg mig. Trots konflikter vi varit i, trots att han blivit väldigt frustrerad när jag inte förstått vad han menat, så blev han ändå glad att se mig. Det värmer hjärtat. Jag gör något bra, jag är duktig på det jag gör.

Det som har varit trist under våren är att jag inte har känt detta. Jag har många gånger känt mig inkompetent, otillräcklig och totalt utan kunskap. Hur 17 tröstar man fem stycken barn som allihop storgråter och inte alls vill bli tröstade? Jag har känt mig osäker inför föräldrar, osäker inför (relativt) enkla beslut och jag har tvivlat. Jag har tvivlat på huruvida det var rätt av mig att byta arbetsplats. Jag har tvivlat på om jag var redo för att starta upp nya avdelningar. Jag har tvivlat på om jag verkligen skulle vara förskollärare. Det har varit otroligt jobbigt och utan mina närmsta kollegor hade jag gett upp. Min styvpappa brukar säga att man ska trivas på sitt jobb, eftersom man är där så mycket under veckorna. Detta har ringt i mina öron och jag har inte fått ihop det. Jag har ju trivts på jobbet, med både kollegor, barn och chefer. Ändå är det något som har skavt. 

Det tog mig fram till sommaren innan jag förstod vad det var som skavde. Jag kände mig fejk. Att jag hade överdrivit min kompetens och erfarenhet. Att jag helt enkelt hade lurat min chef.  Under våren har jag suttit i cirka fem möten med min chef. Vissa av dem som en del i vårt samverkansavtal och vissa som i ett medarbetarsamtal. Under ett samtal bröt jag ihop, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag grät och grät, samtidigt som jag tänkte att hon nog redan nu ångrade sitt val av att anställa mig. När jag lämnade mötet fick jag både kramar och goda råd, något som betydde väldigt mycket för mig. Luften blev lättare att andas.

Under försommaren började jag fundera på att byta arbetsplats igen, jag var helt enkelt inte redo för det här. Det är inget fel i att inse sina misstag. Jag provade och det gick inte. Ingen skam i det. Det som fick mig att tänka om var när jag och min chef hade det Obligatoriska medarbetarsamtalet. Hon ställde frågor och jag svarade ärligt och utifrån hjärtat.  Vi satt och pratade en lång stund när hon berättar för mig att hon är glad att hon anställt mig och att jag besitter många kvalitéer som hon anser att en förskollärare ska ha.

Den eftermiddagen växte jag 20 centimeter. Helt plötsligt tvivlade jag inte längre. Jag hade blivit vald, inte på ”falska” meriter, utan faktiskt för att jag är extremt duktig på vad jag gör. Det var där och då det slog mig, jag kan ta mycket på en arbetsplats. Stress, övertid, extra projekt som ”måste göras” och så vidare. Så länge jag har en chef som håller mig om ryggen och stöttar mig. Oavsett var jag landar i min karriär är det detta jag ska sträva efter – att ha en bra chef som visar förståelse och som inte ber en rycka upp sig. En chef som lyssnar och ser mig väger upp allt tungt som kan komma till en när man arbetar med människor.

Nu börjar snart höstterminen och jag ser framemot den.  Jag har vilat upp mig ordentligt under semestern (som tillsynes på bilden, haha). Det blir en ny konstellation i mitt arbetslag, så tid kommer gå till att arbeta ihop sig. Nya projekt ska planeras, nya dokumentationer ska göras, nya barn ska skolas in och livet utanför ska fortsätta snurra. Men jag känner mig redo, redo att ta mig an nya utmaningar tillsammans med mina närmsta kollegor, som jag också vet håller mig om ryggen i vått och torrt. Detta läsåret kommer bli bra, tungt, men riktigt bra!

IMG_0565

 

 

*Lokal pedagogisk planering

Längesedan…

Hej!
Jag är nog den sista personen som borde ha en blogg, eftersom jag aldrig skriver… men men, ibland faller lusten på. Tydligen så behöver jag en hobby så jag låter B vara ifred, haha! Så varför inte ta tag i denna döende farsen?
 
Bröllopet har varit och var såklart fantastiskt! Underbara tal från mina underbara tärnor, både grät och skrattade. Har aldrig känt mig så älskad som jag gjorde den dagen. Vi har också hunnit vara i Grekland en vecka. All-inklusive – så härligt! Bruna, fina och sjuka kom vi hem förra veckan. B hade fått något virus och jag hade fått solsting/lättare uttorkning. Så den resan hade kunnat avslutats bättre…. 
 
Denna veckan är vår sista semestervecka. Nästa vecka sätter vardagen igång igen. Är varken pepp eller opepp. Kan komma på mig att sakna mina gamla kollegor och barn. Inte för att jag inte trivs där jag är nu, fina kollegor och barn där också. Men det har varit en turbulent vår/försommar så jag har inte hunnit hitta min plats riktigt, eller för den delen förstå hur de arbetar i mitt nya rektorsområde. Men det kommer att ge sig. Jag ser framemot en härlig höst tillsammans med M och A.  Förhoppningsvis blir hösten lugn och vi får behålla de arbetslag som finns på pappret nu.
 
Idag fick vi äntligen fixat vår AC i bilen – LYCKA! Så imorgon ska jag bara köra, köra, köra! Ska på massage på förmiddagen, sedan kanske jag tar mig en sväng till Malmö. Försöker bli bättre på att göra saker själv, utan B eller vänner. Har otroligt svårt för det… Men det går framåt! Denna veckan har jag varit 2 gånger på Willys själv (körde självskanning för att det skulle gå fort), kört till McD (tog driven för… jag är blir osäker/otrygg på allmänna platser på kvällar) och varit på IKEA för att köpa blommor och göra det fint här hemma! Så framåt går det… jag vet att jag var sådanhär innan B också… Nu har jag bara blivit bekvämt med att alltid tjata med honom, vilket ibland kan leda till att vi blir oense och han följer med bara för att vi inte ska tjafsa. Det blir inte bra för någon, så jag jobbar på det!

Bröllopsfeber

Hej!
Sjukskrivningen är avslutad och jag är tillbaka på jobbet. Mycket att göra och ingen att skicka… Det är jobbigt stundtals, men jag har mina underbara kollegor som gör det värt det. Imorgon ska vi ha studiedag med föreläsningar. Inte min favoritsak att göra, men jag slipper gå upp klockan 5 för att öppna… 
 
MEN! Bröllopsmässigt går det stadigt framåt. Jag tror fortfarande att själva bröllopet blir skit… så mycket åsikter som jag inte vill ta hänsyn till, men som jag måste för att inte starta ett tredje världskrig… Men! Vi har beställt våra ringar, så lycklig! B har beställt sin kostym! OCH VI HAR BOKAT VÅR BRÖLLOPSRESA! Det bär av till Grekland och Kos med TUI, all-inclusive i en juniorsvit. Älska! 69 dagar kvar till det! (Är det fel att jag ser mer framemot resan än själva bröllopet?)

Sjukskriven

Längesedan jag skrev, har haft en bra tid i livet där jag känt att ”Yes, livet är gött!”. Nu är jag dock hemma från jobb i minst en vecka eftersom jag troligtvis fått en hörselnedsättning. Det suger, jag har gråtit, jag har svurit, jag har varit rädd, jag har blivit arg… alla dessa känslor på mindre än 24 timmar.  Mina öron gör ont av minsta lilla ljud gör att jag drar ihop huvudet ned mot axeln för att det gör så ont. Jag kan knappt föra ett samtal med en person som sitter bredvid mig utan att det gör ont. Jag kan bara prata i telefon på mitt vänstra öra och även då måste jag vila örat en stund efteråt. Det är så sjukt. 
 
Självklart ska jag på utredning hos företagshälsan, men väntetiden är 2-3 veckor. Just nu är jag mest ledsen för jag är rädd att min tid som förskollärare är slut innan jag ens hann börja.. Jag hoppas verkligen det går över. Jag ber för att det ska gå över. Eller att det i alla fall ska gå att lindra…   Håller tummarna.

En ny målsättning

Denna veckan har jag och B försökt att ändra om i vårt sätt att leva. Vi har bägge gått upp i vikt sedan vi träffades och, eftersom vi båda är skadade av samhällets ideal, har vi mått rätt så dåligt psykiskt över hur vi ser ut. Jag kan inte tala för honom, men för mig har det senaste året varit jobbigt på många sätt. Min lösning, som alltid, har varit att ”unna” mig. ”Idag är jag trött, vi beställer pizza”, ”Jag har haft en skitdag, vi beställer pizza”, ”Jag orkar inte laga mat, vi tar McD på vägen hem”, ursäkterna för att äta skit har varit många. Helgerna har kantats av chips, läsk, godis och annat smått och gott. 
 
Jag önskar verkligen jag kunde strunta i hur jag ”borde” se ut, men jag kan inte. Jag hatar att se mig själv i spegeln och inte känna igen personen som står framför mig. Jag vet inte om det har varit relaterat, men min hy har varit extremt dålig. Något som säkert också beror på det lilla faktum att jag röker. Något jag hoppas sluta med inom en snar framtid… Men… jag börjar där det är lättast, för rökavänjningen brukar komma som ett brev på posten. 
 
Det som händer i nuläget är i alla fall att vi har tagit bort mycket gluten från vår mat. Ingen pasta, ris eller potatis. Utan istället grönsaker. Något som jag inte har något problem med, men det är roligt att titta på B när han provar nya saker. Hittills har det gått bra, han har till och med ätit zucchinilasagne, trots att han HATAR zucchini! Ikväll åt vi tacos, men istället för skal och bröd la vi innehållet i salladsblad. 
 
Det har varit lite svårare på jobbet dock, cheferna har bjudit på frallor och kakor. Min kollega, M, kom med Japp igår och en minisemla idag. Jag har svårt att säga nej, för jag vill inte vara otrevlig. Dock har jag hållt mig inom min kalorigräns och till och med hamnat under hela veckan. 
 
Jag har uppnåt ALLA mål varje dag, steg, aktivitet och kalorier brända. Utöver detta har jag och B cyklat 30 min tre gånger denna veckan och kört nåt kortare intensivt program B kört tidigare. Det innebär armhämningar och situps. Man gör det i stötar som faller inom treans multiplikationstabell (Eller egentligen vilken som helst, när jag tänker efter… men vi kör treans). Första gången jag körde tog jag 12-9-6-3, men det var lite lätt. Så nu kör jag 15-12-9-6-3. Man gör första 15 armhävningar och sedan 15 situps osv. i högt tempo. Det känns bra i alla fall. Men jag känner själv hur tråkigt detta inlägget blev så, trevlig helg!

Första veckan – check!

Nu har jag jobbat mitt första vecka på mitt nya jobb och även om jag är trött så är jag så peppad! Det här kommer bli så bra! Äntligen tas min expertis tillvara på, jag lyssnas på och jag känner mig sedd. Det har gått en vecka och idag fick jag (och min kollega) fint beröm av vår chef, något som hände efter ETT år på min gamla arbetsplats. Det är viktigt för mig med en ledning som visar uppskattning och fina ord kostar ingenting. 
 
Vi har kämpat, släpat möbler, bråkat med en leverantör, svettats på möbelvaruhus, skrattat, pratat, planerat och bara haft en riktigt bra vecka. Igår blev det som sagt svettigt, vi åkte för att handla småsaker som vi inte kunde få från leverantören. Jag hade med mig legitimation och vårt företagskort. Vi gick runt i cirka 2 timmar och landar äntligen vid kassan. När allt blivit skannat och jag lämnar över kortet tittar kassörskan på mig som om jag vore dum i huvudet.
Kassörskan: Det här kortet har gått ut…
Jag: Va? Du skojar?
Kassörskan: … För 4 år sedan…
Jag trodde jag skulle dö, ville lägga mig ned på golvet och gråta. Som tur väl var löste sig allt och vi kunde åka tillbaka till enheten.
 
Idag har vi planerat inför när våra övriga kollegor kommer på måndag. Vi kommer vara 5 som arbetar i vår del och sammanlagt 10 på hela enheten. Jag har fått ansvar för att berätta om vissa delar och jag är så glad och tacksam för förtroendet! Detta kommer verkligen att bli bra, det ska bli kul att träffa de andra äntligen. Detta är ett stort steg framåt för mig och det är ett steg upp på karriärsstegen. 
 
Idag är jag trött och jag ska utnyttja denna helgen till fullo. Vi ska mysa tillsammans och bara vara. Måndag är en ny vecka och på torsdag anländer första vändan barn. Detta ska bli så skoj!