1+1=3

En graviditet i världen

Graviditeten i det stora hela var bra. Första tre månaderna kräktes jag av allt. Hade ett otroligt sug efter husmanskost och mat jag åt som liten. Älskade allt som var salt och kunde inte för mitt liv ned en enda Pepsi Max längre (något som jag ÄLSKADE innan), det smakade diskmedel… Tycker det är så roligt att titta tillbaka på bilder, redan i augusti när jag berättade för mina kollegor att jag var gravid så tyckte jag att jag var SÅ stor, tjena…

oj vilken stor mage…

Hösten flöt på, med otroligt mycket stress, speciellt på jobbet. Massor av förändringar plus att jag hade börjat mitt ledamotuppdrag på Lärarförbundet. Under hela denna tiden så mådde lilla bebisen bra, alla mina värden var bra och bebisen växte som den skulle.

Så på det stora hela finns det inte så mycket att säga om själva graviditeten… den flöt på som den skulle. Jag var säker på att förlossningen och kände mig helt införstådd i att tiden efter födseln skulle vara omtumlande. Men grundtanken var att allt skulle bli bra, vi skulle få träffa vår lilla bebis (som vi valt att inte ta reda på könet på) och mitt mantra var ”Min kropp är gjord för detta. Kvinnor har fött barn i miljontals år, till och med utan läkare. Jag har alla förutsättningar för att det ska bli bra. Jag litar på personalen på förlossningen”.

Den 13 december gick jag hem från jobbet, på gravidledighet. Innan jag blev ledig anordnade mina fina kollegor en babyshower och jag kände mig så sedd och omtyckt. Det var så fint gjort och helt plötsligt började det känns lite mer verkligt. Jag kände mest under hela graviditeten att allting var så självklart. Att jag hade koll på att livet skulle förändras och att vi inte kunde planera något om hur första tiden med bebis skulle bli. Bebisen kunde få kolik, bli sjuk, skrika mycket. Jag var inställd på att det skulle vara jobbigt, men tog det ganska lugnt, jag kände mig säker på att allt skulle bli bra.

Väl hemma så sov jag bort nästan hela december, Bobby fick åka hem till USA över jul och nyår och helt plötsligt var det januari och bebisens ankomst närmade sig, vår flytt närmade sig och spänningen började kännas i kroppen. Jag hade min sista tid hos barnmorskan den 10 februari, 3 dagar innan bf och den 12 februari satte allt igång…

1+1=3

Att berätta eller inte berätta – det är frågan

Innan vi skulle till USA hade jag 3 dagars jobb kvar och under dessa tre dagar skulle jag helst inte avslöja graviditeten. Rökningen var ju det som skulle avslöja mig, kände jag spontant, men jag klarade mig. Den första som fick var min chef. Anledningen till att hon fick veta först var för att jag vågade inte tro på att det skulle gå vägen. Jag kunde inte ha sån tur. Det tog lång tid innan jag vågade känna ren glädje och drömma om hur livet skulle bli med en liten bebis i bilden. Jag vill täcka alla baser så att säga om något skulle gå fel och jag skulle behöva vara hemma från jobbet helt enkelt.

Men det största problemet hade vi framför oss. Bröllopet i USA. Det var viktigt för mig (och Bobby) att inte berätta innan bröllopet, just för att det skulle vara S och Gs dag. Vi kom fram till USA 13/6 och bröllopet skulle vara den 16/6. Jag mådde så illa och hade halsbrännan från helvetet. De första dagarna kunde jag låtsas att det var jetlag, men den 15/5 gick det inte att hålla hemligt längre. Jag hade så extremt dåligt samvete för att jag var osocial gentemot Bobbys familj. Jag låg mest på vårt rum och vilade. Så vi valde att berätta för hans föräldrar.

Det roliga med detta är att de vid ett antal tillfällen trott att jag varit gravid just för att Bobby är typ sämst på att lägga upp för nyheter. Det har varit åtminstone 3 tillfällen där hans familj trott att jag varit gravid och vi bägge har fått ”Nej, nej, nej, inte DET!” Så den här gången inledde han med att ”Den HÄR gången är det det ni tror att det är…” Glädje självklart och det kändes så fint att vi fick chansen att berätta in person, istället för över FaceTime (hade för övrigt världens bästa idé för det… men den håller jag på till framtiden). Att få dela glädjen tillsammans var mer värd än att vänta till vecka 12. Efter bröllopet berättade vi för Bobbys syskon och respektive, samt hans morfar.Som tur väl var lyckades jag filma hans reaktion, ångrar lite att vi inte filmade alla faktiskt, men att få ha just det videoklippet för alltid är guldvärt.

Eftersom vi hade berättat för alla på Bobbys sida långt innan vecka 12 kändes det som en evighet innan den veckan kom. Vi hade bestämt att vänta med att berätta för min familj för att bli lite mer säkra. Något som faktiskt var förvånansvärt enkelt. Vi lyckades undvika dem nästan hela sommaren innan det var dags att åka upp och förmedla nyheten.

Mitt upplägg var att helt enkelt bara förmedla att mina föräldrar och bonusföräldrar skulle bli mormor/morfar/mormor/morfar igen. Såhär i efterhand… jag hade nog kunnat göra det lite mer speciellt. (Fast å andra sidan, ingen i familjen glömmer när syrran skulle berätta att Myran skulle komma. Någon får se ultraljudet; ”Åh, är det inifrån fågelholken?!”…). Mina systrar blev också informerade väldigt odramatiskt. Ingen var väl särskilt förvånad eftersom vi (läs: jag) varit relativt öppna med att vi ville ha barn. Som sagt, jag vågade inte riktigt tro på att det var på riktigt och på vägen hem från Växjö så trodde jag att min farhåga skulle besannas.

Jag hade så ont i magen och kunde knappt röra mig. Bobby körde hem och när vi hade ungefär 1 timme kvar till Trelleborg ringde jag till 1177 och när jag äntligen kom fram hann jag knappt berätta varför jag ringde innan vi fick svaret att vi skulle köra DIREKT till KK i Malmö för undersökning. Jag var så jäkla rädd och tankarna snurrade i huvudet på oss bägge, skulle vår lycka redan tas ifrån oss? Bobby var en klippa som alltid och gjorde sitt bästa för att lugna mig. Väl på KK fick vi bara till oss att de hade ont om personal och om jag ville bli undersökt skulle vi få sitta där LÄNGE och det var bättre vi åkte hem. ”Det är nog ingen fara, ta alvedon och skulle det inte gå över får du komma in igen”.Men jag kunde inte släppa tanken på att något var fel. Dagen efter stannade jag hemma, ringde till jobbet, sa att jag hade feber och skulle vara hemma i alla fall i två dagar.

Jag mejlade min barnmorska på MVC som menade på att det troligtvis var ligamentsmärtor och inget att oroa sig för, men att om de inte gjort ultraljud så skulle jag ringa KK igen. Sagt och gjort, blev återigen, tillsagd att komma in direkt till akuten. Barnmorskan jag pratade med den dagen blev märkbart irriterad när jag berättade att inget ultraljud hade gjorts kvällen innan. In till Malmö, hämta Bobby och köra till akuten. Jag var i detta läget i upplösningstillstånd och kunde knappt andas. Jag hade många planer på vad jag skulle göra med personalen om det visade sig att något var fel med bebisen… In och bli undersökt och se där. Där var VÅR bebis. Vår lilla, lilla bebis. Som mådde alldeles utmärkt i magen. Att få se sin bebis för första gången – WOW. Dessvärre missade Bobby detta tillfället, delvis för att jag trodde att man bara skulle göra en vanlig gynundersökning och inte ultraljuda. Men, där var den – vår bebis. 11 veckor gammal.

Tänk…vår lilla, lilla, bebis

Efter detta så tog vi det lite pö om pö att berätta. Inga storslagna saker, mer sakligt att jag var gravid och att vi skulle bli föräldrar någon gång i februari 2020. Vi genomförde vårt RUL (och fick reda på CUB resultat) och då fick Bobby se vårt barn för första gången. Såhär i efterhand önskar jag verkligen att jag hade filmat eller fotat det. Det var så otroligt fint att se och (även om det var självklart redan innan) blev det så tydligt att han skulle bli en fantastisk pappa.

Vad gör man?

Vad gör man på en föräldraledighet som inte alls blev som den skulle? Man sysselsätter sig med de konstigaste sakerna… Jag hade en bild om hur min ledighet skulle vara, vi skulle gå på mammagrupp, öppna förskolan, efter några månader babysim, åka till Växjö och hälsa på och mysa… Ja, det har ju inte riktigt blivit så… inga grupper startas, öppna förskolan är stängd (kyrkan håller öppet, men känns inte bra att gå med tanke på rådande omständigheter), inget babysim heller och att åka upp till Växjö är inte heller ett alternativ just nu.

När jag var yngre var jag övertygad om att jag var extrovert, sedan för ett par år sedan fick jag för mig att ”Nej, jag är nog mer introvert”. Nu har jag insett att jag är så extrovert att det smäller om mig. Den här sociala distanseringen tar knäcken på mig. Mina kompisar jobbar = ingen att umgås med på dagarna. Min familj jobbar och bor för långt bort för att det ska bli hållbart att träffa på veckobasis och jag känner inte så många i Trelleborg som också är föräldralediga. Har ett par stycken, men än så länge har det inte blivit några träffar. Mest för att jag inte landat i att bli mamma förrän nu.

Så, vad gör jag och Sofia om dagarna egentligen? Det ska jag berätta!
Cirka 08:00 vaknar madame och vill ha lite mat och därefter somnar hon om.
08:30 – 12:00 Sofia sover och jag sysselsätter mig med att kolla på Netflix (just nu; Seriemördar-dokumentärer), kolla runt lite på FB och Instagram. Om natten varit dålig sover jag en sväng efter att Sofia fått mat.
12:00 Dags för lite mat igen! Sofia får sin mat och efter det får hon antingen sitta i sin babysitter eller ligga på sin fårfäll och träna nacken. Ibland läser vi böcker och ibland ligger hon mest och kikar på vad jag håller på med (oftast är jag i ett maratonsamtal med storasyster)
13:30 Går vi ut på promenad. Jag lyssnar på podd (Vad blir det för mord?, Dålig stämning, Postpartriarkatet, P3 Historia eller P3 Dokumentär)
15:00 Vi är hemma igen och här någonstans börjar fröken fräken bli hungrig igen. Hon får lite mer mat och vi gosar lite i soffan.
16:30 Hämtar vi Bobby på jobbet
18:00 Dags att äta, igen. Våra dagar kretsar kring mat… Sofia gosar lite med pappa medan jag lagar mat och plockar lite. Älskar den stunden! Står allt som oftast och tjuvlyssnar när de leker/pratar med varann. Bobby och jag äter också nu. Sofia sitter med på golvet i sin babysitter.
21:00-23:30 Här är det maratonätande. Sofia blir väldigt hungrig av någon anledning, vilket innebär att vi maratonmatar. Runt 22:00 lägger vi Sofia i hennes säng (som står bredvid min sida av sängen). Vi säger godnatt och släcker lampan. Jag ligger oftast uppe en liten stund så att hon somnar ordentligt.
03:00 eller 05:00 vaknar Sofia och vill ha lite mer mat. Hon skriker sällan, utan gör läten som för att påtala ”Hallå, mamma. Dags att vakna jag vill ha mat…”
och sen börjar dagen om…

Älskade babysittern!! Så bra att ha!

Så vi sysselsätter oss, även om det inte blivit som jag ville/trodde, men när blir livet det? Nästa vecka ska vi träffa en gammal kompis till mig som konstigt nog också blivit mamma nu. Galet vad livet kan slås ihop även när man inte har haft kontakt! Vi tänkte ses och gå en sväng med vagnarna. Tänker även börja höra av mig till mina andra kompisar som är lediga. Jag är redo för lite social interaktion nu.

Ut på tur, aldrig sur, men alltid sovande!

1+1=3

”Kolla…”

I december 2018 bestämde vi oss för att det kanske var dags för att försöka utöka vår lilla familj på två. Eftersom jag har haft allvarliga cellförändringar och koniserats, samt fortsatt ha lätta cellförändringar ville jag försöka bli gravid så fort som möjligt efter att vi gift oss. Delvis på grund av cellförändringar, men också eftersom jag började närma mig 30. Jag var övertygad om att dessa två faktorer skulle innebära att det skulle vara svårt att bli gravid. Jag trodde att vi tidigast skulle plussa i oktober 2019 och jag var inställd på minst ett missfall. Positiv tjej, eller hur?

I maj 2019 var jag och gjorde nya cellprover och den dagen föreslog min barnmorska att vi skulle försöka eftersom hon kunde se att min ägglossning var på g. De nästkommande veckorna var som vanligt, jag började prata med Bobby om att jag funderade på att sluta röka efter sommaren och att vi då skulle försöka med graviditet på riktigt. Jag ville ha en sista sommar med vin och cigg på balkongen. Lägg till det faktum att jag hade börjat tycka att det smakade riktigt illa. Min teori? De måste ha ändrat något i smaken på tobaken…

Den 8 juni åkte Bobby och jag in till Malmö (jag vill säga att han tatuerade sig, men jag kan ha fel…). I smyg köpte jag ett graviditetstest, hade inte ens gått över tiden, men ville testa för sakens skull – jag skulle ju ha svårt för att bli gravid…

Väl hemma tog vi det lugnt, Bobby kollade på tv och jag gick ut och rökte. Fy fan, vad äckligt det smakade. Kom in och påpekade detta för Bobby och gick sedan på toa. Jag tog fram stickan (trots att man ska använda morgonurin, men jag ville bara bekräfta att det var negativt). Kissade på stickan, ställde en timer, dinglade med benen och när tiderna pep tog jag upp testet och fick en smärre chock. GRAVID! I denna chock så började jag skaka på testet, som en magic 8-ball, som att det skulle ändra resultatet… Jag reste mig långsamt och gick ut till Bobby och nästintill slängde testet på honom ”Kolla…”. Bobby tittar på mig och är smått oförstående (visar sig att han blev osäker på vad det innebar, då det stod gravid först på svenska och sen på finska. Bobby trodde att det finska var ett svenskt ord han inte förstod). När det till slut landar hos honom kramas vi och är lätt chockade bägge två.

Till detta hör att jag hade en grandios plan om hur jag skulle tillkännage en graviditet för Bobby. Så som det gick till var INTE planen… Jag ville överaska honom. Ta testet, planera en fin middag, ge ledtrådar, för att slutligen visa honom testet. Istället fick stackaren det slängt på sig…

Det var blandade känslor; glädje delat med en känsla av ”Vad fan har vi gjort?!”. Samtidigt som att det kändes bara så självklart. Självklart, ska vi ha en bebis, något annat fanns inte på kartan. En annan tanke dök upp – vi ska till USA på torsdag (13/6) på bröllop, hur ska vi kunna dölja detta?

Som sagt VÄLDIGT tidigt i graviditeten!