Superwoman

Idag har det varit en turbulent dag. Lång historia kort.

  • Förrförra veckan blev jag sjuk, feber och ont i kroppen.
  • Upptäcker en konstig knuta i mitt ena bröst.
  • Söker vård, får remiss till mammografi.
  • Ingen är orolig, knutan är troligtvis en inflammerad körtel, därför är inte jag heller orolig.

Spola fram till efter undersökningen. Jag kommer till jobbet, småpratar med en kollega om hur mitt läkarbesök gått. Jag böjer mig fram för att prata med ett barn. När jag ska resa mig upp känner jag hur marken gungar under mig och sätter mig ned på huk för att återvinna balansen. Jag läggs ned på marken och vi försöker det mesta för att jag ska må bättre. Ett beslut tas om att jag ska bli körd till akuten för att bli undersökt.

Väl där får jag lägga mig på en brits och vila, Bobby kommer och en sköterska tar mitt blodtryck (135/70). Vi kommer fram till att jag troligtvis har spänt mig inför läkarbesöket och när jag sedan slappnade av så reagerade min kropp så här. Allting bra med andra ord och om jag mår bättre så får jag jobba imorgon! Ett besked som får mig att titta triumferande på Bobby. Vi hade precis innan haft samtalet om huruvida jag skulle jobba imorgon eller inte. Han gick med på att om sköterskan sa att det var ok, så kunde jag jobba (även om han fortfarande tycker att jag borde stanna hemma och vila).

Det är dock det här som har fått mig att fundera mycket på hur jag är som person. Jag fick idag bannor av min kollegor för att jag inte stannade hemma efter undersökningen. Inget fel på bannorna, jag gör likadant själv. Det är lättare att hjälpa andra, än vad det är att hjälp sig själv. Det som fick mig att fundera var när min ena kollega bannade mig med orden ”Man kan inte alltid vara superkvinna” (vilket hon har rätt i). Det som är sjukt i det hela var att jag blev så genuint GLAD för att hon kallade mig för superkvinna. Att bli kallad superwoman är bland de finaste komplimangerna jag kan få. ”Ja! Någon ser mig! Någon ser hur jag kämpar! Någon ser hur ambitiös jag är!”.

Det är så sjukt. Jag är stolt över att bli sedd som superwoman som fixar allt själv. För fan, jag är värre än barnen på jobbet. ”KAN SJÄLV”. Jag blir ledsen på mig själv och besviken. Varför?

  1. Min egen kropp lurade mig – jag har verkligen inte känt mig spänd/stressad/orolig alls, i alla fall inget jag varit medveten om.
  2. Jag skäms för att jag nu kanske inte upplevs som så stark.
  3. Jag skäms för att det inte var något fel på mig (frågan är hade det varit bättre om jag hade varit riktigt sjuk? Jag borde vara tacksam).
  4. Hur mina tankar gick när jag började må bättre?
    – Jag måste jobba imorgon. Jag har möten och stängning, det går inte att lösa om jag inte är där. (eh… jo… det gör det. Det VET jag, men det kände inte så).
    – Just det, jag måste börja 7.15 imorgon för jag måste uppdatera den där lathunden jag slängde ihop hastigt igår eftermiddag.
    – Vi måste få hem bilen på något sätt, den kan inte stå på jobbet.

Inte en enda tanke gick till att fundera på vad som kan vara orsaken till att jag blev så yr, inte en enda. Jag vill bara köra på, vilket såklart irra… nej, det irriterar inte Bobby, men jag kan förstå att det är frustrerande för honom att jag är som jag är när det kommer till jobbet. Jag vill inte missa något. Jag älskar mitt jobb, min arbetsplats, mina kollegor, min barngrupp. Jag älskar allt med jobbet. På riktigt.

När vi kommit hem från akuten  skulle jag gå in på jobbmejlen och mejla min chef. Ser att vi fått något mejl om traineeplatser. ”Hm… undrar vad det är?”. Läser igenom informationen, som handlar om just att få möjlighet till att vara trainee för att skapa en grund till att bli en framtida ledare inom kommunen. ”Tjoho! Det ska jag söka!! Shit, vad kul!”.

Jag har alltså precis kommit hem från akuten och funderar redan på ”nästa steg i karriären”. Det är sjukt och jag VET att inte är ensam om att vara såhär. Att hela tiden söka efter nästa steg. Nästa utmaning. Jag kastar mig ofta in i saker.

Au pair i USA? Ja, men varför inte?
Bartenderkurs i London? Fan, vad skoj!
Plugga det förskollärare? Jag vet inte vad det är eller vad det innebär, men det blir säkert kul!
Vara fackligt ombud på min nya arbetsplats? Ja, men fackligt är skoj!
Vara med i lokalavdelningens styrelse? Jag har ju fixat allt annat genom att kasta mig, så släng in mitt intresse också!

Jag säger inte att det är alltigenom dåligt. För, herre min gud, vad jag har lärt mig mycket  de senaste 10 åren, just för att jag bara har kastat mig in. Ifrågasatt mina val 100 gånger, men ändå alltid kommit ur starkare och klokare än innan. Därmed är jag tillbaka där jag var innan, superwoman, som ska göra allt och lite till för att inte missa något. Men till vilket pris?

Det jag vill komma till är att det här är så farligt. Jag har alltid älskat min, så som jag vill se det, ambitiösa sida. Det är den som får mig framåt, det är den som får mig att kämpa, det är den som gör mig bra på mitt jobb. Men vad gör den EGENTLIGEN med mig och andra som är som mig? Jag känner många som har blivit utmattade. Väldigt många. Personer i min egen ålder. Jag får ofta höra:

– Åh, jag var precis som du innan jag blev sjuk.

Ändå fortsätter jag köra på och tänker:

Det finns för- och nackdelar med allt.

En ny målsättning

Denna veckan har jag och B försökt att ändra om i vårt sätt att leva. Vi har bägge gått upp i vikt sedan vi träffades och, eftersom vi båda är skadade av samhällets ideal, har vi mått rätt så dåligt psykiskt över hur vi ser ut. Jag kan inte tala för honom, men för mig har det senaste året varit jobbigt på många sätt. Min lösning, som alltid, har varit att ”unna” mig. ”Idag är jag trött, vi beställer pizza”, ”Jag har haft en skitdag, vi beställer pizza”, ”Jag orkar inte laga mat, vi tar McD på vägen hem”, ursäkterna för att äta skit har varit många. Helgerna har kantats av chips, läsk, godis och annat smått och gott. 
 
Jag önskar verkligen jag kunde strunta i hur jag ”borde” se ut, men jag kan inte. Jag hatar att se mig själv i spegeln och inte känna igen personen som står framför mig. Jag vet inte om det har varit relaterat, men min hy har varit extremt dålig. Något som säkert också beror på det lilla faktum att jag röker. Något jag hoppas sluta med inom en snar framtid… Men… jag börjar där det är lättast, för rökavänjningen brukar komma som ett brev på posten. 
 
Det som händer i nuläget är i alla fall att vi har tagit bort mycket gluten från vår mat. Ingen pasta, ris eller potatis. Utan istället grönsaker. Något som jag inte har något problem med, men det är roligt att titta på B när han provar nya saker. Hittills har det gått bra, han har till och med ätit zucchinilasagne, trots att han HATAR zucchini! Ikväll åt vi tacos, men istället för skal och bröd la vi innehållet i salladsblad. 
 
Det har varit lite svårare på jobbet dock, cheferna har bjudit på frallor och kakor. Min kollega, M, kom med Japp igår och en minisemla idag. Jag har svårt att säga nej, för jag vill inte vara otrevlig. Dock har jag hållt mig inom min kalorigräns och till och med hamnat under hela veckan. 
 
Jag har uppnåt ALLA mål varje dag, steg, aktivitet och kalorier brända. Utöver detta har jag och B cyklat 30 min tre gånger denna veckan och kört nåt kortare intensivt program B kört tidigare. Det innebär armhämningar och situps. Man gör det i stötar som faller inom treans multiplikationstabell (Eller egentligen vilken som helst, när jag tänker efter… men vi kör treans). Första gången jag körde tog jag 12-9-6-3, men det var lite lätt. Så nu kör jag 15-12-9-6-3. Man gör första 15 armhävningar och sedan 15 situps osv. i högt tempo. Det känns bra i alla fall. Men jag känner själv hur tråkigt detta inlägget blev så, trevlig helg!