Superwoman

Idag har det varit en turbulent dag. Lång historia kort.

  • Förrförra veckan blev jag sjuk, feber och ont i kroppen.
  • Upptäcker en konstig knuta i mitt ena bröst.
  • Söker vård, får remiss till mammografi.
  • Ingen är orolig, knutan är troligtvis en inflammerad körtel, därför är inte jag heller orolig.

Spola fram till efter undersökningen. Jag kommer till jobbet, småpratar med en kollega om hur mitt läkarbesök gått. Jag böjer mig fram för att prata med ett barn. När jag ska resa mig upp känner jag hur marken gungar under mig och sätter mig ned på huk för att återvinna balansen. Jag läggs ned på marken och vi försöker det mesta för att jag ska må bättre. Ett beslut tas om att jag ska bli körd till akuten för att bli undersökt.

Väl där får jag lägga mig på en brits och vila, Bobby kommer och en sköterska tar mitt blodtryck (135/70). Vi kommer fram till att jag troligtvis har spänt mig inför läkarbesöket och när jag sedan slappnade av så reagerade min kropp så här. Allting bra med andra ord och om jag mår bättre så får jag jobba imorgon! Ett besked som får mig att titta triumferande på Bobby. Vi hade precis innan haft samtalet om huruvida jag skulle jobba imorgon eller inte. Han gick med på att om sköterskan sa att det var ok, så kunde jag jobba (även om han fortfarande tycker att jag borde stanna hemma och vila).

Det är dock det här som har fått mig att fundera mycket på hur jag är som person. Jag fick idag bannor av min kollegor för att jag inte stannade hemma efter undersökningen. Inget fel på bannorna, jag gör likadant själv. Det är lättare att hjälpa andra, än vad det är att hjälp sig själv. Det som fick mig att fundera var när min ena kollega bannade mig med orden ”Man kan inte alltid vara superkvinna” (vilket hon har rätt i). Det som är sjukt i det hela var att jag blev så genuint GLAD för att hon kallade mig för superkvinna. Att bli kallad superwoman är bland de finaste komplimangerna jag kan få. ”Ja! Någon ser mig! Någon ser hur jag kämpar! Någon ser hur ambitiös jag är!”.

Det är så sjukt. Jag är stolt över att bli sedd som superwoman som fixar allt själv. För fan, jag är värre än barnen på jobbet. ”KAN SJÄLV”. Jag blir ledsen på mig själv och besviken. Varför?

  1. Min egen kropp lurade mig – jag har verkligen inte känt mig spänd/stressad/orolig alls, i alla fall inget jag varit medveten om.
  2. Jag skäms för att jag nu kanske inte upplevs som så stark.
  3. Jag skäms för att det inte var något fel på mig (frågan är hade det varit bättre om jag hade varit riktigt sjuk? Jag borde vara tacksam).
  4. Hur mina tankar gick när jag började må bättre?
    – Jag måste jobba imorgon. Jag har möten och stängning, det går inte att lösa om jag inte är där. (eh… jo… det gör det. Det VET jag, men det kände inte så).
    – Just det, jag måste börja 7.15 imorgon för jag måste uppdatera den där lathunden jag slängde ihop hastigt igår eftermiddag.
    – Vi måste få hem bilen på något sätt, den kan inte stå på jobbet.

Inte en enda tanke gick till att fundera på vad som kan vara orsaken till att jag blev så yr, inte en enda. Jag vill bara köra på, vilket såklart irra… nej, det irriterar inte Bobby, men jag kan förstå att det är frustrerande för honom att jag är som jag är när det kommer till jobbet. Jag vill inte missa något. Jag älskar mitt jobb, min arbetsplats, mina kollegor, min barngrupp. Jag älskar allt med jobbet. På riktigt.

När vi kommit hem från akuten  skulle jag gå in på jobbmejlen och mejla min chef. Ser att vi fått något mejl om traineeplatser. ”Hm… undrar vad det är?”. Läser igenom informationen, som handlar om just att få möjlighet till att vara trainee för att skapa en grund till att bli en framtida ledare inom kommunen. ”Tjoho! Det ska jag söka!! Shit, vad kul!”.

Jag har alltså precis kommit hem från akuten och funderar redan på ”nästa steg i karriären”. Det är sjukt och jag VET att inte är ensam om att vara såhär. Att hela tiden söka efter nästa steg. Nästa utmaning. Jag kastar mig ofta in i saker.

Au pair i USA? Ja, men varför inte?
Bartenderkurs i London? Fan, vad skoj!
Plugga det förskollärare? Jag vet inte vad det är eller vad det innebär, men det blir säkert kul!
Vara fackligt ombud på min nya arbetsplats? Ja, men fackligt är skoj!
Vara med i lokalavdelningens styrelse? Jag har ju fixat allt annat genom att kasta mig, så släng in mitt intresse också!

Jag säger inte att det är alltigenom dåligt. För, herre min gud, vad jag har lärt mig mycket  de senaste 10 åren, just för att jag bara har kastat mig in. Ifrågasatt mina val 100 gånger, men ändå alltid kommit ur starkare och klokare än innan. Därmed är jag tillbaka där jag var innan, superwoman, som ska göra allt och lite till för att inte missa något. Men till vilket pris?

Det jag vill komma till är att det här är så farligt. Jag har alltid älskat min, så som jag vill se det, ambitiösa sida. Det är den som får mig framåt, det är den som får mig att kämpa, det är den som gör mig bra på mitt jobb. Men vad gör den EGENTLIGEN med mig och andra som är som mig? Jag känner många som har blivit utmattade. Väldigt många. Personer i min egen ålder. Jag får ofta höra:

– Åh, jag var precis som du innan jag blev sjuk.

Ändå fortsätter jag köra på och tänker:

Det finns för- och nackdelar med allt.

En lugn vecka

Hej, igen!

Snart är denna vecka över och den har gått fort! Allt har varit bra, lugnt och stilla. Jobbet går bra, vi skrattar och har kul dagarna i ända. Vi busar och leker och övar nya ord varje dag. Helt ärligt, Gud, vad jag älskar mitt jobb!!

Idag gjorde Bobby och jag en liten utflykt in till Malmö. Lyckades självklart pricka in en MFF-match… köer till höger och vänster. Jag fick kasta ut Bobby ur bilen och sen försöka hitta parkering själv. Detta är min största rädsla när det kommer till bilkörning – parkering. Två gånger har jag skrapat bilar, bägge gångerna var garage inblandade. Jag är alltså livrädd för parkeringshus. Men idag tog jag tag i mig själv och körde in i ett helt nytt. Till min lycka kunde jag köra rakt fram in i en ficka. *lycka*
Efter min parkeringsframgång, mötte jag upp Bobby hos tatueraren. Bobby har många tatueringar, stora. Jag har en liten fjuttig i nacken, som jag har en hatkärlek till. Bobby bokade in sin tid och det gjorde jag också. Även denna gång blir det en liten fjuttig en, men på underarmen. Fick ett väldigt fint bemötande av killen som ska tatuera oss så det känns bra. Nervöst, men bra. Ska inte göra det förrän i oktober så hinner nog stressa upp mig nog tills dess… haha

Imorgon är det fredag och då ska jag hänga lite med mina kollegor på kvällen. Lite AW och lite Perikles på Stortorget i Trelleborg, mys mys! På lördag skulle min mamma och mormor kommit ned för att fira min födelsedag (på tisdag smäller det!!), men i och med Palmfestivalen så fick vi ställa in. Men det kommer fler gånger.

Nu tänker jag gå och tvätta mitt lilla ansikte och sedan har jag en efterlängtad dejt med min kudde. Livet leker och jag bara hänger med.

Att tvivla

Att få arbeta med något man brinner för är, tyvärr, få förunnat. Jag älskar mitt yrke, självklart finns det dåliga dagar, jobbiga dagar med jobbiga beslut att fatta. Men det betalar tillbaka sig så mycket.

Till exempel.
Jag och B kom precis tillbaka från en shoppingtur på Willys. Precis när vi står och ska hämta ut vår skanner går det förbi en liten pojke. Jag tittar till snabbt och ler (såsom jag alltid gör mot barn som söker min blick). Pojken tittar tillbaka, går förbi och snurrar runt och ler stort. Då inser jag att det var ett utav mina ”gamla” barn. Vi sprang på varandra ett par gånger under tiden vi var i affären och varje gång sökte han min blick och log stort. Just denna gången stannade jag inte och pratade (jag var osäker på om föräldern kände igen mig och… tja, det kan bli en lustig situation då…), men det gjorde mig så glad. Han kom ihåg mig och blev glad när han såg mig. Trots konflikter vi varit i, trots att han blivit väldigt frustrerad när jag inte förstått vad han menat, så blev han ändå glad att se mig. Det värmer hjärtat. Jag gör något bra, jag är duktig på det jag gör.

Det som har varit trist under våren är att jag inte har känt detta. Jag har många gånger känt mig inkompetent, otillräcklig och totalt utan kunskap. Hur 17 tröstar man fem stycken barn som allihop storgråter och inte alls vill bli tröstade? Jag har känt mig osäker inför föräldrar, osäker inför (relativt) enkla beslut och jag har tvivlat. Jag har tvivlat på huruvida det var rätt av mig att byta arbetsplats. Jag har tvivlat på om jag var redo för att starta upp nya avdelningar. Jag har tvivlat på om jag verkligen skulle vara förskollärare. Det har varit otroligt jobbigt och utan mina närmsta kollegor hade jag gett upp. Min styvpappa brukar säga att man ska trivas på sitt jobb, eftersom man är där så mycket under veckorna. Detta har ringt i mina öron och jag har inte fått ihop det. Jag har ju trivts på jobbet, med både kollegor, barn och chefer. Ändå är det något som har skavt. 

Det tog mig fram till sommaren innan jag förstod vad det var som skavde. Jag kände mig fejk. Att jag hade överdrivit min kompetens och erfarenhet. Att jag helt enkelt hade lurat min chef.  Under våren har jag suttit i cirka fem möten med min chef. Vissa av dem som en del i vårt samverkansavtal och vissa som i ett medarbetarsamtal. Under ett samtal bröt jag ihop, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag grät och grät, samtidigt som jag tänkte att hon nog redan nu ångrade sitt val av att anställa mig. När jag lämnade mötet fick jag både kramar och goda råd, något som betydde väldigt mycket för mig. Luften blev lättare att andas.

Under försommaren började jag fundera på att byta arbetsplats igen, jag var helt enkelt inte redo för det här. Det är inget fel i att inse sina misstag. Jag provade och det gick inte. Ingen skam i det. Det som fick mig att tänka om var när jag och min chef hade det Obligatoriska medarbetarsamtalet. Hon ställde frågor och jag svarade ärligt och utifrån hjärtat.  Vi satt och pratade en lång stund när hon berättar för mig att hon är glad att hon anställt mig och att jag besitter många kvalitéer som hon anser att en förskollärare ska ha.

Den eftermiddagen växte jag 20 centimeter. Helt plötsligt tvivlade jag inte längre. Jag hade blivit vald, inte på ”falska” meriter, utan faktiskt för att jag är extremt duktig på vad jag gör. Det var där och då det slog mig, jag kan ta mycket på en arbetsplats. Stress, övertid, extra projekt som ”måste göras” och så vidare. Så länge jag har en chef som håller mig om ryggen och stöttar mig. Oavsett var jag landar i min karriär är det detta jag ska sträva efter – att ha en bra chef som visar förståelse och som inte ber en rycka upp sig. En chef som lyssnar och ser mig väger upp allt tungt som kan komma till en när man arbetar med människor.

Nu börjar snart höstterminen och jag ser framemot den.  Jag har vilat upp mig ordentligt under semestern (som tillsynes på bilden, haha). Det blir en ny konstellation i mitt arbetslag, så tid kommer gå till att arbeta ihop sig. Nya projekt ska planeras, nya dokumentationer ska göras, nya barn ska skolas in och livet utanför ska fortsätta snurra. Men jag känner mig redo, redo att ta mig an nya utmaningar tillsammans med mina närmsta kollegor, som jag också vet håller mig om ryggen i vått och torrt. Detta läsåret kommer bli bra, tungt, men riktigt bra!

IMG_0565

 

 

*Lokal pedagogisk planering

En ny verklighet

Om några veckor kommer jag att börja på min nya arbetsplats. Imorgon ska jag träffa några av de som redan jobbar där. Jag ska delta på deras studiedag, jag ska lära mig hur man handleder Läslyftet, något som jag ska vara ansvarig för ute i våra paviljonger. Det ska bli intressant, inte det som jag brinner för mest, men likväl intressant. 
 
Just nu är det mycket som snurrar i huvudet. Nervositeteten börjar komma och jag börjar såklart tvivla på om jag har gjort rätt. Jag sa upp mig från min nuvarande arbetsplats innan jag ens varit där ett år. Jag lämnar en trygghet, en enhet som jag vet hur den fungerar. Kollegor jag trivs oerhört bra med. En barngrupp som jag älskar. Ändå var det något som kliade. Vad vill jag och hur ska jag ta mig dit? Finns de möjligheterna här? Är jag 100% nöjd med min nuvarande situation? Frågorna snurrade och svaren var få. 
 
När höstterminen började pratade jag och B om mitt jobb och livet i allmänhet. Det han sa till mig då var startskottet för mitt beslut. Du är alltid arg eller irriterad när du kommer hem från jobbet. Även om du har haft en bra dag, så är det alltid något som irriterar dig. Han kände helt enkelt inte igen mig. JAG kände inte igen. Jag grät ofta, var stressad, blev irrationellt arg över småsaker som gick fel, hade ingen ork till något, blev frustrerad för att jag inte orkade med något… ja, listan kan göras väldigt lång. 
 
Men även om tankarna fanns där, att lämna och säga upp sig, så slog jag aldrig slag i saken. Förrän ett par månader senare, när jag av en händelse snubblade över annons på Platsbanken. En förskola i kommunen sökte platsansvarig för en enhet. Det vill jag ju göra! Hela hösten hade jag pratat om min dröm. Att få möjlighet att vara med och designa förskolor och sedan starta upp dem. Jag sökte tjänsten och blev kallad till intervju. Jag kunde inte tro det, skulle jag, som 27-åring och nyexad förskollärare bli platsansvarig för en hel enhet?! 
 
Nja… inte riktigt. Drömmen gick lite i stöpet. När jag var på intervjun framkom det att de inte ville ha mig som platsansvarig (såklart sa dem det inte så. De lindade in det snyggare, men undermeningen var densamma förstår jag såhär i efterhand). Däremot ville de ha mig som förskollärare på en av de nya avdelningarna som skulle öppnas i februari 2018. De frågade om jag var intresserad och jag svarade att det skulle jag väl kunna vara. Jag gick hem från intervju, skämdes för att jag varit där. Skämdes att jag ljugit för mina kollegor om var jag var den morgonen. Det tog inte lång tid innan förskolechefen ringde upp och erbjöd mig tjänsten. Jag bad om mer betänketid, eftersom jag skulle på en annan intervju. 
 
Redan innan jag gick på den intervjun hade jag nog bestämt mig mentalt. Delvis att jag skulle säga upp mig från min nuvarande tjänst, men också att jag skulle tacka ja till den första tjänsten. Jag kunde verkligen se mig själv i situationen. Starta upp något nytt, med nya fräscha idéer OCH med möjlighet att klättra, kunna göra mer. Jag tackade helt enkelt ja till tjänsten och imorgon ska jag träffa några av mina nya kollegor. Jag har fortfarande inte träffat mitt arbetslag – men, jag väljer att se detta som något positivt och något som jag kommer växa av. Det gör att lite av fjärilarna i magen försvinner, men bara lite…