Superwoman

Idag har det varit en turbulent dag. Lång historia kort.

  • Förrförra veckan blev jag sjuk, feber och ont i kroppen.
  • Upptäcker en konstig knuta i mitt ena bröst.
  • Söker vård, får remiss till mammografi.
  • Ingen är orolig, knutan är troligtvis en inflammerad körtel, därför är inte jag heller orolig.

Spola fram till efter undersökningen. Jag kommer till jobbet, småpratar med en kollega om hur mitt läkarbesök gått. Jag böjer mig fram för att prata med ett barn. När jag ska resa mig upp känner jag hur marken gungar under mig och sätter mig ned på huk för att återvinna balansen. Jag läggs ned på marken och vi försöker det mesta för att jag ska må bättre. Ett beslut tas om att jag ska bli körd till akuten för att bli undersökt.

Väl där får jag lägga mig på en brits och vila, Bobby kommer och en sköterska tar mitt blodtryck (135/70). Vi kommer fram till att jag troligtvis har spänt mig inför läkarbesöket och när jag sedan slappnade av så reagerade min kropp så här. Allting bra med andra ord och om jag mår bättre så får jag jobba imorgon! Ett besked som får mig att titta triumferande på Bobby. Vi hade precis innan haft samtalet om huruvida jag skulle jobba imorgon eller inte. Han gick med på att om sköterskan sa att det var ok, så kunde jag jobba (även om han fortfarande tycker att jag borde stanna hemma och vila).

Det är dock det här som har fått mig att fundera mycket på hur jag är som person. Jag fick idag bannor av min kollegor för att jag inte stannade hemma efter undersökningen. Inget fel på bannorna, jag gör likadant själv. Det är lättare att hjälpa andra, än vad det är att hjälp sig själv. Det som fick mig att fundera var när min ena kollega bannade mig med orden ”Man kan inte alltid vara superkvinna” (vilket hon har rätt i). Det som är sjukt i det hela var att jag blev så genuint GLAD för att hon kallade mig för superkvinna. Att bli kallad superwoman är bland de finaste komplimangerna jag kan få. ”Ja! Någon ser mig! Någon ser hur jag kämpar! Någon ser hur ambitiös jag är!”.

Det är så sjukt. Jag är stolt över att bli sedd som superwoman som fixar allt själv. För fan, jag är värre än barnen på jobbet. ”KAN SJÄLV”. Jag blir ledsen på mig själv och besviken. Varför?

  1. Min egen kropp lurade mig – jag har verkligen inte känt mig spänd/stressad/orolig alls, i alla fall inget jag varit medveten om.
  2. Jag skäms för att jag nu kanske inte upplevs som så stark.
  3. Jag skäms för att det inte var något fel på mig (frågan är hade det varit bättre om jag hade varit riktigt sjuk? Jag borde vara tacksam).
  4. Hur mina tankar gick när jag började må bättre?
    – Jag måste jobba imorgon. Jag har möten och stängning, det går inte att lösa om jag inte är där. (eh… jo… det gör det. Det VET jag, men det kände inte så).
    – Just det, jag måste börja 7.15 imorgon för jag måste uppdatera den där lathunden jag slängde ihop hastigt igår eftermiddag.
    – Vi måste få hem bilen på något sätt, den kan inte stå på jobbet.

Inte en enda tanke gick till att fundera på vad som kan vara orsaken till att jag blev så yr, inte en enda. Jag vill bara köra på, vilket såklart irra… nej, det irriterar inte Bobby, men jag kan förstå att det är frustrerande för honom att jag är som jag är när det kommer till jobbet. Jag vill inte missa något. Jag älskar mitt jobb, min arbetsplats, mina kollegor, min barngrupp. Jag älskar allt med jobbet. På riktigt.

När vi kommit hem från akuten  skulle jag gå in på jobbmejlen och mejla min chef. Ser att vi fått något mejl om traineeplatser. ”Hm… undrar vad det är?”. Läser igenom informationen, som handlar om just att få möjlighet till att vara trainee för att skapa en grund till att bli en framtida ledare inom kommunen. ”Tjoho! Det ska jag söka!! Shit, vad kul!”.

Jag har alltså precis kommit hem från akuten och funderar redan på ”nästa steg i karriären”. Det är sjukt och jag VET att inte är ensam om att vara såhär. Att hela tiden söka efter nästa steg. Nästa utmaning. Jag kastar mig ofta in i saker.

Au pair i USA? Ja, men varför inte?
Bartenderkurs i London? Fan, vad skoj!
Plugga det förskollärare? Jag vet inte vad det är eller vad det innebär, men det blir säkert kul!
Vara fackligt ombud på min nya arbetsplats? Ja, men fackligt är skoj!
Vara med i lokalavdelningens styrelse? Jag har ju fixat allt annat genom att kasta mig, så släng in mitt intresse också!

Jag säger inte att det är alltigenom dåligt. För, herre min gud, vad jag har lärt mig mycket  de senaste 10 åren, just för att jag bara har kastat mig in. Ifrågasatt mina val 100 gånger, men ändå alltid kommit ur starkare och klokare än innan. Därmed är jag tillbaka där jag var innan, superwoman, som ska göra allt och lite till för att inte missa något. Men till vilket pris?

Det jag vill komma till är att det här är så farligt. Jag har alltid älskat min, så som jag vill se det, ambitiösa sida. Det är den som får mig framåt, det är den som får mig att kämpa, det är den som gör mig bra på mitt jobb. Men vad gör den EGENTLIGEN med mig och andra som är som mig? Jag känner många som har blivit utmattade. Väldigt många. Personer i min egen ålder. Jag får ofta höra:

– Åh, jag var precis som du innan jag blev sjuk.

Ändå fortsätter jag köra på och tänker:

Det finns för- och nackdelar med allt.

En helg med kärlek

Denna helgen har varit så himla perfekt. Bara jag och Bobby hela helgen. Det var längesedan vi hängde bara vi en hel helg. Egentligen har vi inte gjort så mycket mer än att umgås, men det är inte så bara det heller.

I fredags var Bobby ledig från jobbet och jag jobbade stängning, så slutade 17.30. När jag kom hem hade Bobby städat lägenheten och tvättat all tvätt, så guldvärt att slippa lägga tid på det under helgen! Vi kom fram till att vi bägge har HELT olika syn på vad som räknas som lite stökigt och mycket stökigt. Tro det eller ej, men det är faktiskt jag som är den känsliga i detta läget. En penna framme på bordet = STÖK!! Hursomhelst, bestämde vi oss för att göra lite drinkar på kvällen. Det blev caipirinhas (ja, jag fick googla stavningen). Älskar den drinken, sötsur! Vi spelade Super Mario på vårt supernintendo mini. För en gångs skull var jag bättre! Vi avslutade kvällen med att titta på Christmas Chronicles. Den var helt okej.

Igår var vi inne och gick en sväng på Emporia. Bara gick runt och pratade och pratade. Så himla mysigt! När vi kom hem tog vi det lugnt en stund, jag tog fram bartenderskillsen igen (en del dricker vin ihop, vi gör drinkar) och gjorde smarriga mojitos! Vi spelade Super Mario, Jakten på den försvunna diamanten och lite kort. Dock urartade kortspelet med att någon (…) började kasta kort på den andra. Men återigen en mysig kväll tillsammans.

Idag har vi inte gjort många knop. Pyntat granen, så fin blev den! Speciellt med våra speciella kulor som vi köpt och fått under våra tre år tillsammans. Vi har som tradition att köpa en ny kula varje år. Tanken är att till slut enbart ha alla fina och speciella och  därmed fasa ut plastkulorna vi köpte vår första jul ihop. Nu har vi precis ätit middag, entrecôte med potatismos och sås. MUMS! Strax ska vi klippa klart Bobbys hår och sen välja ut en julfilm att kolla på innan det är dags för sängen.

IMG_0722

Från en utflykt i Grekland, min bästa.

En lugn vecka

Hej, igen!

Snart är denna vecka över och den har gått fort! Allt har varit bra, lugnt och stilla. Jobbet går bra, vi skrattar och har kul dagarna i ända. Vi busar och leker och övar nya ord varje dag. Helt ärligt, Gud, vad jag älskar mitt jobb!!

Idag gjorde Bobby och jag en liten utflykt in till Malmö. Lyckades självklart pricka in en MFF-match… köer till höger och vänster. Jag fick kasta ut Bobby ur bilen och sen försöka hitta parkering själv. Detta är min största rädsla när det kommer till bilkörning – parkering. Två gånger har jag skrapat bilar, bägge gångerna var garage inblandade. Jag är alltså livrädd för parkeringshus. Men idag tog jag tag i mig själv och körde in i ett helt nytt. Till min lycka kunde jag köra rakt fram in i en ficka. *lycka*
Efter min parkeringsframgång, mötte jag upp Bobby hos tatueraren. Bobby har många tatueringar, stora. Jag har en liten fjuttig i nacken, som jag har en hatkärlek till. Bobby bokade in sin tid och det gjorde jag också. Även denna gång blir det en liten fjuttig en, men på underarmen. Fick ett väldigt fint bemötande av killen som ska tatuera oss så det känns bra. Nervöst, men bra. Ska inte göra det förrän i oktober så hinner nog stressa upp mig nog tills dess… haha

Imorgon är det fredag och då ska jag hänga lite med mina kollegor på kvällen. Lite AW och lite Perikles på Stortorget i Trelleborg, mys mys! På lördag skulle min mamma och mormor kommit ned för att fira min födelsedag (på tisdag smäller det!!), men i och med Palmfestivalen så fick vi ställa in. Men det kommer fler gånger.

Nu tänker jag gå och tvätta mitt lilla ansikte och sedan har jag en efterlängtad dejt med min kudde. Livet leker och jag bara hänger med.